Ibland undrar jag vart mänskligheten är på väg och vart empatin och medmänskligheten har tagit vägen?
I veckans poddavsnitt av SnyggBrorsan & SuperSyrran berättar jag om vad som nyligen inträffade, framför mig i kön till kassan på ett stort matvaruhus- Eftersom det fick mig att reagera så starkt vill jag även berätta det här.
Det var sent på eftermiddagen och kön ringlade sig lång till kassan när jag skulle betala för en liter mjölk och ett par köttbitar. Framför mig satt en äldre man i rullstol och med sig hade han två assistenter. När det var dags för mannen att betala kunde han inte minnas sin kod till betalkortet och efter allt för många försök, med stigande stress och nervositet, föreslog kassörskan att hon skulle parkera kvittot i väntan på lösning.
Eftersom jag kände något oerhört med mannen harklade jag mig och frågade hur mycket han var skyldig, med ambition att betala åt honom. Dock hade han storhandlat för nästan 900 kronor, vilket jag kände var lite för mycket att ta själv. Jag vände mig därför om till övriga köande och frågade om någon skulle kunna tänka sig att dela notan med mig. Men trots att kön var lång var det inte en enda människa som erbjöd sig. ALLA stirrade stint ner på sina egna varor och låtsades som ingenting.
Assistenterna försökte då nå mannens “gode man”, men även det misslyckades. Jag erbjöd mig då att betala hela notan och ta mitt nummer för den gode mannen att återkomma till mig på vid senare tillfälle. Men det var tyvärr inte assistenternas uppgift…
Blir man inte ledsen så säg? Och är det inte märkligt att känslan jag hade, när jag lämnade butiken med tusen blickar i nacken, var att jag var en jobbiga jäveln…
Handen på hjärtat. Hur hade du agerat i motsvarande situation? Kram Å
Mmmm handen på hjärtat. Vart går smärtgränsen? 800 är mycket pengar. Kanske 200 var? Lätt hade jag bidragit med 200!
Jag hade betalat 900kr för mannens mat och önskat honom en trevlig kväll, sen betalat min egen mat o gått därifrån.
Fint gjort av dig trots att ingen annan ville hjälpa till.
Jag hade gjort precis som du, men 900 kr är mkt att betala till en okänd så då hade jag nog också försökt ta hjälp! Och hade jag stått i kön hade jag bidragit.
Är alldeles för lite kärlek o omtanke i världen utan bara ett “mitt/jag” tänk. Gör mig mörkrädd!
Det krävs så lite för att göra en människa glad, om så bara ett leende eller ett hej. Det kan göra en annan människas hela dag:)
Fina, fina du jag hade absolut skuttat fram och hjälpt till/löst bekymret. Det gör mig så ont att vi inte värnar om våra äldre, oavsett en släkting eller främling.
Varma kramar!
Snällt gjort av dig. Men kunde inte assistenterna kunnat fixa det!
I Sverige är vi så….svenska!
Det ingick tydligen i assistenternas arbetsbeskrivning att ringa god man, men inte att se till att god man kunde fått informationen om att du lånat ut pengar till mannen, och således löst problemet. Mycket märkligt beteende.
Att sedan resten av kön inte bidrog med en 100-lapp var t ex, som i princip är mindre än vad en lunch kostar, förvånar mig inte ett dugg. Folk vill gärna framstå som empatiska, men när det verkligen gäller, räkna inte med att någon kommer att hjälpa en okänd människa.
Lite nyfiken på hur historien slutade.
Jag har hjälpt till att betala vid ett par tillfällen. Men det har varit mycket mindre summa och till barn som har saknat några kronor och lite så. Men skulle absolut ha ställt upp med att dela som du föreslog.
Jag jobbar inom LSS och jag har allt löst situationer som uppstått då det kommer till pengar. Samtidigt kan det bli problem med kvittona då ett annat kontonummer står på det har jag förstått det som…. Kanske griniga på överförmyndarnämnen. Det är inte inte lätt att vara snäll ibland.
Jag har gjort samma sak, dock var det inte lika mycket pengar den gången. Men man blir så besviken över våra medmänniskor man tycker väl att någon kunde hjälpt till iaf
Är det bara jag som inte fattar om du betalade för mannen eller ej?!
Nopp jag till hör skaran som inte betalar för någon annan, möjligen någon enstaka krona. Jag ser ett helt annat problem här och det är den tekniska/datoriserade biten. De äldre hänger inte med i vår värld. Min mamma är 85 år och får inte till allt hela tiden. Senast fick jag ringa till skattemyndigheten för att hon skall få en giroblankett för att kunna betala sin kvarskatt, den kommer inte med automatisk. Hon hanterar definitivt inte en dator, inte heller en smartphone, hon har kontantkort och tycker det är rörigt med betal och kreditkort. Vi har olika behov i olika stadier i våra liv och behöver kunna vara självständiga så långt det är möjligt. Utvecklingen är jättebra men vi glömmer hela tiden de som har svårare.
Jag tycker överhuvudtaget vi ska sluta döma andras val. Ingen av oss vet vad någon annan har i bagaget. Har jag möjlighet att hjälpa någon så gör jag det gärna men jag skulle aldrig tycka/kräva att andra också ska göra det. Det kanske är många som vill men har fullt upp med att själva få det att gå runt och får vända på varenda krona.