Många har undrat hur det går med hundarna, eftersom det ju är en ganska stor grej att utöka familjen från en till två hundar. Särskilt med tanke på att Inez (aka Råttan, vår dominanta franska bulldog) uppförde sig ganska illa mot Inga-Lill (vår Pomeranian valp) första kvällen.
Men hårt arbete lönar sig och efter att ha jobbat stenhårt med Råttan hela första kvällen mjuknade hon och därefter har det faktiskt varit ombytta roller här hemma. Faktum är att det numera är Inga-Lill som får tillsägelser för att hon inte lämnar Inez i fred och Inez har faktiskt en ängels tålamod med den lilla.
Visst morrar hon lite ibland men det tycker jag är högst befogat när Inga-Lill tar full sats och springer rakt in i Råttan varefter hon jagar hennes haser, med sina piraya tänder, vart hon än går. Jag tror att hela familjen tycker det är väldigt skönt när Inga-Lill tar sina powernaps mellan varven. 
Är faktiskt positivt överraskad av hur bra allt har gått hittills. Med tanke på att Inga-Lill redan markerar tydligt vid dörren när hon behöver ut, äter bra och oftast sover hela nätterna. Självklart har det hänt en och annan olycka inne men de är lätträknade och än så länge har mina mattor fått vara ifred. 
Men även när det gäller att få sin valp rumsren snabbt gäller såklart disciplin och jag är verkligen stenhård på att Inga-Lill ska ut i kylan oavsett tid på dygnet så fort hon har busat, ätit eller sovit eller markerar att hon vill ut.
En av fem gånger vill hon bara ut och busa och då är man såklart inte på sitt bästa humör när man står där i trädgården iklädd bara pyjamas och huttrar. Många timmar på bakgården blir det men vis av erfarenhet kommer jag få igen det med råge om jag är konsekvent. Hon är ju faktiskt bara 10 veckor och har redan fattat galoppen så bra.
Koppelträningen går också framåt. De första två gångerna vi var ute förra veckan var jag dock nära att ge upp och tänkte att det aldrig skulle gå. Men nu traskar hon på riktigt fint, även om fröken Kaxig gärna håller själv i kopplet.
Men det som gör mig lyckligast, ända in i själen, är att Inga-Lill verkligen älskar Inez och att Råttan verkar ha accepterat henne som en i familjen, även om hon sannolikt tyckte det var lite bättre förr. //Å
Grattis till mig
Då kan jag titulera mig 54 plus, vilket helt ärligt känns sisådär. Särskilt när jag studerade det orangea kuvertet och konstaterade att det bara är ca 13 år kvar till pensionen och att jag därmed inte längre ens är medelålders. Skrämmande! Men så länge jag är...
Jag tycker Snöboll hade varit ett rätt bra namn också annars, om du inte redan namngivit henne. 🙂 Aldrig haft hund själv, det närmsta husdjur jag har haft var i så fall akvarium/fiskar som liten…Jag kände dock starkt för dem också i den åldern. 😉
Ja hon är faktiskt inte helt lätt att urskilja i snön.
Man ska aldrig underskatta en Fisk, jag är själv en (född 5 mars)… 😉
Så roligt att det går så bra! Förstår Inez blir lite matt och låter ibland. Hon har ju sin värdighet!
Djur har ju en förmåga att fostra som inte vi människor alltid förstår, men ibland kanske skulle ta efter😉.
Inga-Lill är ju bedårande valp som säkert kräver en del, det är ju som sagt inte bara större hundar som behöver fostras.
Så sant Eva, Inga-Lill råkar dessutom tro att hon är en Rottweiler så hon behöver definitivt en fast och tydlig hand. Kram Å