För en kort stund sedan kände jag första gången på mycket länge ett fullständigt inre lugn. Jag t o m lyckades samla tankarna, som annars far omkring som bålgetingar i huvudet, och bara vara i nuet en lång stund. Den härliga och saknade känslan lyckades jag prestera tillsammans med min Shaman som jag träffade första gången förra veckan i Stockholm.Denna gången träffades vi på distans, genom telefonen, och det var inte mindre omtumlande. Snarare tvärtom…

Men säg det lugn som varar. Nyss ringde T för att leverera dåliga nyheter angående lägenheten i Marbella. Jag lyckades stoppade honom innan han berättade särskilt mycket men tillräckligt för att lugnet skulle bli ett minne blott.

I samma sekund som jag lade på luren med orden “jag vill inte och kommer inte läsa några tråkiga mail ikväll, vi får höras senare” kände jag bålgetingarna i huvudet igen och vreden bubblade upp i mig för att jag just tappat mitt efterlängtade lugn.Samtidigt som vreden drabbade mig började Råttan skälla ut mig och fara runt som en galning i uterummet. Hon som varit tyst som en mus och lugnare än en filbunke, i fullständig harmoni med min sinnesstämning under och efter min session med Shamanen..

För att göra situationen ännu märkligare ringde min Shaman upp mig just när Råttan visade sin sämsta sida varpå Monsterhunden tystnade, gäspade och lade sig till ro igen.

Shamanen (som för övrigt heter något så exotiskt som Pernilla) ville bara tillägga att jag måste vara rädd om mina energier…

Vidare fick jag råden att behålla mina små hemligheter för mig själv och inte dela med mig till resten av världen eftersom det urvattnar det goda som kommer ur min process och förstärker det onda. Att låta min resa vara min och inte dela med mig av den förrän jag är mogen och vill. OM jag vill.När vi lade på luren för andra gången idag var det bara några få bålgetingar kvar i huvudet och Råttan sover vidare.

Jag har kommit till insikten att jag inte behöver förstå allt som händer och vad jag går igenom just nu. Så länge jag söker och hittar vägar som tar mig i rätt riktning och läker mig behöver jag inget mer veta om färden. Men det jag vet är att det är en spännande och livsnödvändig resa som jag just påbörjat. //ÅPs. just när jag skulle publicera detta inlägget kom ett meddelande till från Pernilla Shaman som avslutades så här “Ge dig själv en klapp på axeln. Nu vet du hur det är att vara i balans för en stund, tänk att få vara i det tillståndet jämnt“.