Veckan som gått har varit tuff för min fantastiska far, i och med att cellgiftsbehandlingen startade och att han från början redan var väldigt trött och medtagen efter tandutdragningarna. Kanske är det porsaken till att han blandat ihop dagarna. Normalt gästbloggar han ju på tisdagar men denna veckan publicerades texten redan idag. Så håll tillgodo. Här kommer veckans cancerbrev från min fantastiska far! Kram ÅCancerbrev nr 22/9
“Hej och välkomna till denna nya vecka. Denna vecka som gick, började cancerbekämpningen på allvar. Jag skall försöka rekapitulera veckan så gott det går. Måndagen blev mest en förberedelsedag inför vad som skulle komma. På tisdagen var jag på besök hos tandhygienisten. Hon konstaterade att läkningen efter tandutdragningen gick som planerat, och att jag skulle kunna få min första cellgiftbehandling på fredagen.Torsdagen blev en ny ta sats dag. Fredag morgon klockan sex ringde klockan, jag hade för mig att vi skulle hämta Åza klockan kvart i sju. Det skulle inte vara förrän kvart över åtta. Vi väckte henne, klockan åtta var vi på onkologen. Jag fick ligga på en säng. Genom min inopererade dosa på bröstet tog de ett antal blodprover. När dessa var analyserade, började cytostatikabehandlingen. Under en och en halv timmes tid injicerades cellgift i kroppen genom bröstdosan, rakt in i hjärtat. Hela tiden kollade sköterskor hur jag mådde. Ann Britt och Åza fördrev tiden med kortspel. När jag hade fått i mig allt, utan biverkningar fick vi åka hem. Innan vi åkte hem, talade vi med en trevlig kvinnlig läkare. Hon berättade att under fyra dygn är Kadcyla som mest aktiv. Sedan avtar effekten. Om tre veckor blir det ny påfyllning. Fredag kväll hade vi tagit med hem asiatmat som smakade ypperligt tillsammans med rött vin. Lördagen gick i trötthetens tecken. Klockan ett infann vi oss på öppet hus i Hembygdsparken Moheda. Vår vän Lena Johansson hade fyllt åttio år. Kulturhuset var fullt av folk, många gamla vänner som vi inte sett på länge. Lena är fantastisk, hon ser fortfarande ut som en nybliven pensionär.

På kvällen blev det Postkodmiljonären och därefter Talang. Natten till söndag var lite orolig, men klockan nio var både jag och hustrun uppe och gjorde frukost. Mitt i gudstjänsten kom min son Fredrik. På ett ögonblick återställde han min smarta tv så att störningarna försvann. Dessutom fick jag en ny fjärrkontroll av honom. Efter förmiddagsgudstjänst från Mullsjö Missionskyrka på tv blev det dags för en liten vila innan det bar av till gudstjänst klockan fyra i Moheda. Vår präst Martin höll en stark predikan om kampen mot det onda. En predikan jag behövde så väl. Det står skrivet  i bibeln: tänk på vilodagen, så att du helgar den! När vi kom hem hjälpte oss vår sonson att fylla vedkorgen och att dra ner soptunnan, på måndag är det soptömning. Söndagskvällen blev i vilotecknets tecken.Fortsättning från förra veckan: Plötsligt satt jag som VD på ett färjerederi, Ena Line. Ett yrke jag aldrig tidigare hade varit i närheten av. Över tvåhundrafemtio anställda. Min klippa och allt i detta var Ilona, hon hade ju arbetat på Corona Line, och kände alla.

Vi hade en lång korridor på kontoret. Där stod alla de som sökte jobb hos oss och skrapade skorna mot vår nymålade vägg. I ett annat rum satt Ilona Guiseppe Ravenna och ytterligare ett par personer. De intervjuade och kollade deras sjömansböcker. De två kaptener som arbetat på Corona Line, sökte men blev inte antagna. Detta på grund av att de hade varit inblandade i Corona Lines oegentligheter. Några andra fick heller inte arbete. Så här i efterhand har jag förstått att det var lite ovänskap mellan dem och Ilona som ställde till det, men det begrep vi inte då.

Vår förste styrman kände till en kapten som arbetade på de jättestora kryssarna som gick jorden runt och som hade sin bas i Florida. Han berättade att denne man varit kapten där i trettio år, hans hustru ville han skulle komma hem.

På kryssningsfartyget hade han arbetat sex månade och varit hemma tre. Jag trodde han var mycket överkvalificerad, och att han inte hade något intresse. Förstestyrman skrev honom ett mail, på tre dagar var han i Gdynia och började jobba för oss. Båten hade anlänt från Halmstad, nu skulle flaggan bytas från den svenska till den polska. Det gjordes på en ceremoni på akterdäck. Den svenske befälhavare grät när den svenska flaggan sänktes och den polska hissades. Han hade verkligen älskat sitt fartyg. Jag tror inte det fanns ett till fartyg i hela Stena Lines flotta som hade, en så luxuös officersmäss.

Han var mycket effektiv och respektfull. Vi blev mycket goda vänner med både honom och hans fru. När hans fru fick veta att han skulle komma hem och arbeta två veckor samt vara ledig två veckor, kastade hon sig om min hals, gråtande berättade hon att detta ögonblick hade hon bett till Gud om i trettio år. Bön hjälper! På tre dagar stod Olgierd Romanowski hos oss. Jag såg att han hade väldig respekt hos besättningen.

Det var otroligt många dokument som skulle fullas i. Mina dagar var fulla från tidig morgon till sen kväll med att skriva under dokument. Dessvärre hade vår konkurrent Corona Line lierat sig med ryska maffian. De hade satt en två flodkryssare som alls inte var avsedda för Östersjön. Dessa båda båtar gick fullsatta och vi hade bara lite last. Vi undrade vad det berodde på tills vi fick veta att de hade kommit med två fulla minibussar med prostituerade. Varje avgång erbjöds ett besök i hytten av dessa om de reste med dem.

Jag gick upp till deras Vd som idag är god vän med mig. Jag berättade att nu hade de använt sitt vapen, nu kommer vi med vårt. Vi kommer att sänka priset så lågt att vi till och med kommer att börja betala om de reser med oss. Då bestämde Stena Line att jag skulle ha livvakt. Från morgon till kväll hade jag en övervakare. I en månads tid följde mig en kille hela dagarna. På kvällen fick jag lova att låsa in mig och inte gå ut. När han hade gått, låste jag upp och tog hissen sju våningar ner till en Piwiarnia där det pågick dans till klockan tio på kvällen. Det serverades bara Smalec (stekflott på grovt bröd ), vodka och öl.

Anledningen till livvakt var att i St. Petersburg hade de skjutit ihjäl min motsvarighet utanför hans lägenhet. Det ryska rederiet gick ganska snabbt i konkurs. Därefter slapp jag livvakten.

Vi hade en väldigt duktig översättare hos oss, han var bara timanställd. Nu skulle 264 sidor säkerhet översättas från svenska till polska.

Översättaren var ingen vacker uppenbarelse. Ett långt stripigt ovårdat skägg, långhårig och kläder som såg ut som att han hämtat dem på en sophög.

Nu stod han där, begärde att få fast anställning, annars skulle han åka till svenska Norrland och vara med och köpa upp lingon. Detta hade han gjort flera år.

Jag hatar att bli utpressad, så jag svarade honom: Rickard, du vet att jag anställer inga Neandertalare.

Guiseppe Ravenna som också satt i rummet sade att nu tyckte jag du var lite tuff. Hur skall du nu lösa detta?

Rickard försvann, på lördag morgon gick ett sus genom kontoret, man viskade att Rickard är här. In på mitt kontor kliver en nyklippt kille i mörk kostym och snygga skor samt utan skägg. Han tittar på mig, sedan frågar han, när kan jag börja? Ravenna som också satt i rummet, utbrast Nu jäklar Kent sitter du där. En rekrytering jag aldrig ångrade.

Samarbetet med Rickard blev mycket bra. Det slutade med att han efterträdde mig som VD på Ena Line när vi gick upp i Stena Line. Tyvärr dog han både ung och hastigt under en tennismatch.

Flera historier från färjeetableringen kommer nästa vecka…………” //Kent