HerreJesus! De senaste dygnen har varit dramatiska! Och då syftar jag inte på loppisen brorsan och jag hade igår utan Kanin katastrofen som uppstod efter Bittans operation i fredags. Hade jag vetat att det skulle stå mellan liv och död hade jag nog avstått att kastrera henne…

Jag visste såklart att det är ett betydligt större ingrepp att kastrera en hona än en hane men eftersom Bob var på benen, bara några timmar efter kastreringen, tänkte jag att det skulle gå bra med Bittan också. Men trots att jag läst på massor på nätet och konsulterat veterinär var jag såklart lite orolig när jag lämnade in henne i fredags efter lunch.

Fyra timmar senare fick jag hämta Bittan och kunde då äntligen andas ut eftersom operationen gått jättebra. Trodde jag…

Bittan var såklart både påverkad av narkosen, ingreppet och morfinet så hon var väldigt hängig och låg mest och kurade. Någon tesked vatten fick jag i henne men mat vägrade hon totalt.

Lördagsmorgonen startade med morfin (jag fick med mig tre sprutor som skulle ges lördag, söndag och måndag). Tack och lov sov brorsdottern Molly (som också är matte till Bittan) över så hon höll uppsikt över kaninerna när jag var tvungen att åka tidigt till stan för en utbildning. Efter att Molly meddelat att Bittan fortfarande inte åt en smula och var kall på öronen slängde jag ut ett nödrop i en kaningrupp på Facebook och fick massor av svar. Alla handlade om att Bittan riskerade att DÖ om hon inte genast kom igång med maten och hölls varm!

Efter att ha pratat med både opererande veterinär och en annan veterinär skickades brorsan upp på Kullen för att värma Bittan och Mr X körde Jönköping runt för att inhandla välling och Critical care (ett kosttillskott för stödmatning).

Man kan väl säga att de första matningarna gick sådär men eftersom kaniner är renliga djur tvättade Bittan av sig det mesta. Så på det sättet fick hon ändå i sig en hel del. Stödmatningen med CC och välling fortsatte jag med ungefär varannan timme men Bittan vägrade fortfarande äta någonting. Faktum är att det tydligen blir kritiskt väldigt snabbt när kaniner inte äter. Efter bara sex timmar kan magen balla ur fullständigt och då är det vara och färde!

Bittan överlevde tack och lov natten och även söndagen startade med morfin och stödmatning. MEN det var inte förrän framåt kvällen igår som vår älskade ninis ÄNTLIGEN började äta några handplockade maskrosblad. Alltså DEN lyckan!

Idag har hon bara fått välling en gång och sin sista morfinspruta och vet du vad?! Hon är nästan som vanligt!!!
Dagens bästa var när favorit Matte Molly kom på besök och Bittan kärlekstvättade hela hennes ansikte  (inklusive näsborrarna).

Därmed vågar jag påstå att faran är över och det gör mig så lycklig! STORT TACK till ALLA som engagerat sig. Ikväll blir det morotsmys i soffan. Kram Å