Många undrar hur det står till med min ömma moder och det enkla svaret är att det inte står något vidare till. Jag tycker nog inte att demensen har blivit värre över sommaren, hon känner fortfarande igen alla gamla bekanta och minns det som varit. Men vad hon åt till lunch eller om hon ens har ätit är som bortblåst.

Att närminnet är så dåligt ställer ofta till missförstånd. T ex undrade en av mors systrar om det verkligen stämde att mamma inte fått vara med och fira att lillebror fyllde 50, vilket hon naturligtvis var men hade glömt dagen efter. Faktum är att hon hade glömt att han fyllt år över huvud taget och vad hon gett honom i present.

Hon säger att de enda stunder hon är glad och trygg är när hon är tillsammans med mig men samtidigt säger hon att det är som att slita ut hjärtat på henne varje gång jag lämnar henne. Det vi pratar mest om när vi träffas är att hon snart ska åka hem och att hon vill att jag då bor några dagar tillsammans med henne på Kullen. Eftersom jag fått rådet att inte gå i klinch med henne försöker jag hålla med så gott jag kan, men det är ack så svårt.

Förra veckan hälsade jag på henne tre gånger på Furuliden, brorsan en och dessutom tog jag med henne på en utflykt till sommarhuset i tisdags. Idag försökte jag nå henne för att fråga om hon ville följa med igen men gav upp efter att ha sökt henne hela förmiddagen, då hon sannolikt låg och sov.

På senare tid har hon klagat extra mycket över huvudvärk och därför vägrar hon stiga upp. Det är inte ovanligt att hon fortfarande ligger i sängen långt in på eftermiddagen om jag tittar förbi oanmält. Huvudvärken i kombination med tröttheten och hennes onda höft gjorde att jag bokade ett läkarbesök häromdagen. Ett läkarbesök som resulterade i provtagning och en kortisonspruta i höften. Tyvärr har inte sprutan haft någon effekt än, men jag håller tummarna.

Någon som däremot inte har problem med minnet är Furulidens solstråle Alice, 102 år gammal, som alltid insisterar på en “selfie” med Inga-Lill och mig. Trevlig kväll! Kram Å