Ikväll känner jag mig så fruktansvärt uppgiven och jag behöver verkligen er hjälp! Det gäller den djävulska sjukdomen som har tagit familjen i sitt grepp och håller på att förgöra oss. Jag syftar på demenssjukdomen som har drabbat min mor och som gör at vi varken vet ut eller in.
Om du brukar läsa det jag skriver så vet du att jag har renoverat upp och flyttat in i föräldrahemmet och det har varit med stor vånda brorsan och jag har diskuterat hur, om och när vi skulle ta hem och visa upp huset för vår ömma moder. Men i på min födelsedag, i tisdags, bestämde vi oss för att det var dags. Lite i skuggan av min födelsedag.
Faktum är att det gick ganska bra när hon var här. Glädje blandades med sorg och hon tyckte verkligen att huset hade blivit så fint, samtidigt som hon fällde tårar när insikten slog henne att det var jag och inte hon som bodde här nu. Något jag försökt förklara 100-tals gånger för henne men som inte fastnat.
De följande dagarna var hon däremot ganska arg och när hon inte ringde för att gratulera mig (hon hade en lapp sedan i tisdags på vilken det stod at det var min födelsedag) så anklagade hon mig för att ha tagit hennes hus och slängde på luren i örat när jag berättade att vi redan hade firat mig hemma hos mig i föräldrahemmet.
Situationen var såklart både jobbig och ledsam men jag tänkte att det kanske skulle gå bättre om hon fick sova över i rummet jag inrett och kallar hennes. Därför bestämde jag mig för att göra ett nytt försök igår och bjöd hem mor på Mello middag med övernattning. Mamma blev överlycklig, när jag strax innan hon skulle hämtas (på serviceboendets initiativ “får” vi inte berätta att hon ska någonstans förrän en kvart i förväg eftersom hon blir så uppstressad), ringde och bjöd in henne. Hon riktigt jublade i luren och kallade mig fantastisk och underbar flera gånger.
Kvällen började bra. Brorsan och barnen kikade upp en stund och sedan lagade mamma och jag middag “tillsammans” och hon fick ett glas vin utspätt med vatten. Vi kollade på Melodifestivalen och mor tyckte att “Danne” var bäst men pratade sönder varenda låt. Kanske var det när jag lite irriterat bad henne vara tyst under omröstningen som det spårade ur. För sedan tog det hus i helvete och enligt mor var jag den elakaste mest själviska personen på jorden som har slängt ut henne från hennes eget hus och hittat på en historia om att hon är sjuk i huvudet. Kvällen slutade med att jag bäddade ner min mor med en stor och stickig offerkofta på sig medan jag själv tänkte “aldrig mer”..
I morse var hon sitt vanliga jag när vi åt frukost men mulnade på igen när brorsan kom för att hämta henne och under dagen har hon ringt mig ett femtiotal gånger och de första gångerna, när jag fortfarande svarade, hade hon ingen aning om att hon sovit över och att vi ätit frukost tillsammans och undrade om vi skulle ses idag. Och när brorsan pratade med henne sa hon att hon ville hem till sig…
Imorgon ska jag ringa verksamhetschefen på boendet och fråga hur vi ska göra för att allt ska bli så bra som möjligt för alla inblandade. För jag har verkligen inte en aning. River det upp för mycket att ta hem henne eller ska vi bara acceptera att det är så här livet är just nu? Någon skrev till mig idag att det blir bättre när det blir sämre och tyvärr tror jag det är sant.
Finns det någon här som har erfarenhet av denna helvetiska anhörigsjukdom? Ge mig gärna råd om hur du hanterat liknande situationer i så fall. Jag är nämligen alldeles tom och uppgiven inför hela situationen. Kram Å
Ps. Mamma, om du läser detta så ber jag om förlåtelse för att jag lämnar ut dig här med vetskapen om att du inte minns vad du läst nästa gång vi ses.
Har inte varit i er situation men vill ändå skicka en stor varm kram.
Jag tror att det blir väldigt förvirrande för henne att komma hem till ”sitt” hem som inte längre är hennes utan nu bor du där. Hon känner säkert igen vissa delar av huset och andra inte eftersom du har renoverat.
Ni kanske kan ses hos din bror i stället? Eller på boendet där hon känner sig trygg.
Ofta gör man sådana här trevligheter för bådas skull och lite för att döva sitt eget dåliga samvete, men tyvärr blir det mest förvirrande för din mamma.
Och dagen efter kommer hon inte ihåg händelsen alls.
Min pappa hade svåra minnesproblem sista åren han levde.
Bästa! Av egen erfarenhet, och som jag skrev i dm, så tror jag vad gäller att ta henne till DITT boende rör upp för mycket just nu. Kanske längre fram att det kan fungera kortare stunder. Du må tro jag fått mig x-antal skopor, hur elak jag är m.m och ja det gör förbaskat ont men de förstår ju inte längre vad de säger. Men absolut ska du ringa boendet och diskutera med dem vad som är bäst. Ett tips är att kolla om det finns någon grupp/föreläsning för anhöriga vad gäller demens, för det är jobbigt att bära på att vara anhörig.
Varma kramar
Jag känner igen mig så i det jag läser, pappa blev av med sitt körkort o jag köpte bilen men oj vad det tog hårt. Nu har han släppt bilen men det kommer o går och bara jag som får skiten från honom. då som jag skrev på insta min syster bor i Skåne. Hemsk sjukdom! Har tyvärr inga bra råd, ta med henne ut o hem till Fredrik men undvik o ta henne till dig, det river nog upp gamla minnen. Du har absolut inte gjort något fel, beundrar er att ni orkar göra så mycket för henne och hon mår bra i sitt boende. Stor kram!
Vilken jävla sjukdom.Kan det hjälpa er att läsa böcker eller lyssna om denna hemska situation ni befinner er i. Har inte upplevt detta med mina föräldrar.
Tror som du skriver man behöver en grupp för samtal. Tur iallafall
att ni har varandra du och din bror.
Jag lider med dig. Jag tog hand om min farbror som var dement och jag vet hur jobbigt det kan vara. Han ringde på nätterna och trodde att det var dag och undrade när jag skulle komma…. m.m m.m
Men jag tror att det kanske blir för jobbigt för din mamma att komma tillbaka till huset nu på ett tag. Långtidsminnet är bättre och hon har nog minnen kvar därifrån. Ta hem henne över dagen och ät hos din bror istället. Jag tror på en annan miljö ett tag.
Och kanske bara över dagen.
Det är bara min tanke men vet inte om jag har rätt
Jag hoppas att det löser sig till det bästa.
En djääävla skitsjukdom 🙁
Har tyvärr inga råd. ❤️
Min mamma var också så arg o aggressiv på slutet. Sambon hon levt m i över 30 år fick en massa skit och var så utskälld över saker som inte var logiska överhuvudtaget. Det slutade med att mamma hamnade på ett hem då hon blev utåtagerande fysiskt.
Massor med kramar
Hoppas boendet kan komma med råd om hur ni ska göra.
Lider så med er , min svärmor drabbades av demens , blev som din mor väldigt arg , hon som aldrig sa ett ont ord till någon , var väldigt arg och använde sig av många svordomar 🤬
Hemskt att se en kär anhörig ändras så .
Varm kram till er 💕
Jag har haft två familjemedlemmar med den här djävulska sjukdomen. Att se någon man älskar förvandlas är otroligt sorgligt och väldigt jobbigt.
Det finns säkert 100 olika sätt att försöka hantera det här.
Det som hjälpte mig var att påminna mig själv (om och om igen) att de faktiskt inte minns. Inte att vi setts för några timmar sedan, inte att de varit jättearga för egentligen ingenting. De hade ingen aning om de hårda anklagelser de öst över mig som dessutom ofta kom helt utan förvarning.
Man lär sig att aldrig berätta något i förväg och att förändringar i vardagslivet t ex utflykter och besök bara ”stökar till det”. Det är svårt men helt nödvändigt att ta till sig.
Även om du sitter hos din mamma varje dag kommer hon ändå att ringa och anklaga dig för att aldrig hälsa på. Påminn dig då om att det är sjukdomen och inte din mamma som talar. Det är lätt att säga men är så viktigt att verkligen ta till sig.
Att inte bli ledsen i den här situationen är givetvis omöjligt men det som hjälpte mig var att kämpa för att inte ständigt ha dåligt samvete.
Det är helt OK att inte svara i telefon. Det är OK att bli irriterad och ledsen. Det är OK att ibland ta till vita lögner.
Att du och din bror kan stötta varandra tror jag är väldigt bra.
Jag skickar en varm kram. Styrkan har du (det har du visat tidigare), nu ska du bara öva på att hantera det energikrävande dåliga samvetet.
Bästa Åza! Jag har jobbat inom demensvården i 37 år.jag kan ge lite goda råd men absolut inte någon pekpinne med gör si eller så.
Jag tror att din fina mamma mår bäst att stanna på boendet just nu. Att du o familjen hälsar på henne där. Det är nog så att hon får så mycket intryck i hjärnan så hon kan inte sortera allt när hon byter miljö, det blir liksom nytt för henne även att man tror att hon känner igen sig. Och tänk dig själv om du misstänkte att någon tagit ditt hus! Panik och ilska. Tyvärr så är det så vanligt det du berättar, men följer sjukdomsförloppet. Njut av besöken hos mamma istället, kram kram
Låt henne stanna på hemmet och flytta henne så lite som möjligt alltså ni besöker henne inte hon er , hennes hjärna klarar inte det, prata inte om huset om inte hon tar upp det och isåfall säg att ni har det under kontroll och ta det inte personligt om hon blir arg på er, tillhörde sjd, jag skulle rekommendera att hon får ringa en/två ggr om dagen , det blir ett stressmoment både för henne och dig ibland måste man ta till begränsningar, jag har varit i samma situation som dig även om min mamma aldrig visa aggressiv och jag jobbar även på en avd där alla har en demensdiagnos
Mitt råd är att inte ta hem. Det blir för mycket. Min mamma mår bäst när hon är hemma hos sig. Det blir ändå mycket anklagelser om saker som är försvunna och annat.
Hon är aldrig glad när jag kommer och verkar inte uppskatta besök. Men klagar alltid på att ingen kommer. Det är hårt men inget att göra något åt.
Hej!
Lider så med er. Har varit i detta med svärfar och alla stadier som du berättar om. Jag vet när han kom till sitt boende så var personalen tydlig med och kunde vara ett stöd i detta. De gav rådet att gå runt boendet men ej ta honom därifrån då detta påverkade gör mkt negativt. Svårt att förstå vad han nu var/bodde, varför han flyttat osv. Så tyvärr är det enklaste och bästa att din mamma är på sitt boende. Hur reagerar hon när hon besökt din stuga? Jag antar att huset finns i hennes långtidsminne
Och därför är de svårt att förstå och ta in de nya med allt. Demens i alla dess former är brutala för alla inblandade. Det vi märkte var att långtidsminnet fanns kvar till slutet (fragment). Lycka till!!!
Kram
Hejsan
Usch så jobbigt för dig. Några du kan prata med är Demensförbundet. Där finns anhörigforum där du kan få många tips och hjälp. Finns även i Växjö. https://www.demensforbundet.se/att-vara-anhorig/
Håll ut, det är som jobbigast nu. Säg till om du behöver hjälp med något.
Kram
Ulf
Hej! Dina tankar var nog att hon skulle bli glad att få vara med dig i sitt gamla kära hus. Jobbigt för henne när inget är sig likt där längre. Klart hon blir förbannad och undrar hur detta gått till. Röriga tankar blandas med en och annan för stunden klar tanke. Har varit i samma situation med min mor. Hon flyttade in på äldreboende och jag skulle inte vågat ta med henne på besök i sitt gamla hem. Antar att di mamma har mobiltelefon? Går det att ta bort den ett tag? Samråd med personalen .Kanske säga att den är inlämnad på lagning och hon får ringa dig med personalens hjälp (med boendets telefon) ett par ggr dag tills vidare? Min mor ringde mig oavbrutet dygnet runt när hon hade mobil så till slut tog jag bort den och sa att den var trasig. Det gör ont som anhörig att ta sådana beslut men man måste överleva själv. Det finns en bok som heter “Att bli mamma till sin mamma” som kanske är värd att läsa. Även boken “Du tror du vet allting” En del äldreboenden har utbildning för anhöriga om demenssjukdomar och dess olika stadier o s v. Ställ frågan till enhetschefen. Finns det ett demensteam i kommunen att få stöd av? Mitt råd är att ta all hjälp du kan få hälsa på henne på boendet istället för att ta med henne till dig. Lycka till
Ser att flera skrivit hur denna jäkla sjukdom kan bete sig. Åza och din bror Fredrik var ju hos ett medium och fick kontakt med er far, han sa nåt om att ni inte ska sörja för Ann-Britt för det gjorde han. Innan ni bryter ihop är det viktig att Ni inte tar åt er, eller att försöka älta och förklara för er mor. Skaffa ett ytterligare telefonabonnemang och mobil (en enkel) och lägga in det numret i er mors telefon. Svara bara en gång på morgonen o en gång på kvällningen. Personal på boendet kan kontakta era ordinarie nummer om det behövs.
Känner igen allt, jag har varit den elakaste, jag har stulit allt. Min anhörig fick ingen mat osv. Önskar att ingen ska behöva gå igenom det jag gjorde som anhörig.
Tänk hela tiden att er mor har det bra där hon är med korta besök lite då o då. Tyvärr går denna sjukdom bara åt ett håll.
Ölandskramar från Tant mumman
Jobbar som ssk på demensboende. Hon har nog fullt upp med att bo in sig på sitt nya boende och med nya rutinerna där. Det blir nog ett trauma för henne att byta miljö och hon riskerar att bli sämre om man byter miljö. Det är ju så sorgligt för man vill ju att ens mamma ska vara som hon alltid varit. Detta är tufft. Styrkekram till dig.
Jobbar på ett demensboende sedan 2004. ta inte hem utan hälsa på henne istället..Det är som du skrev att det blir bättre när hon blir sjukare i sjukdomen ❤️
Läste igenom alla kloka råd du får. Följ dom det är enda lösningen
Är jätte jobbigt men dom råden hjälper er allihopa. Även mamma. Kram
Hej Min mor har alzheimer, vad äter Din mor för medicin? Den medicinen/de medicinerna som min mor äter bromsar dels sjukdomen och förbättrar minnet lite gran + att de andra medicinerna dämpar henne och tar bort viss ångest. Annars så får man vara tålmodig när samma fråga kommer gång på gång och inte bli irriterad eller arg på henne på grund av sjukdomen
Hej! Samma sjukdom som min mamma. Vi tog aldrig hem henne. Hon var hemma på boendet och var glad där. Kände alltid igen oss och barnen men efter typ 20 min var hon någon annanstans. Så länge hon bodde hemma ringde jag varje dag. Fruktansvärd sjukdom varit där du är ❤️
Hej vill bara säga att du och din bror är fantastiska när det gäller din mamma. Jobbar på demensboende och vet hur tufft och svårt det är för anhöriga. Precis som jag sett andra skrivit tror jag på i nu läget att det kanske är bättre att du och din bror tar hem er mamma till din bror heller gör det mysigt hos henne på sin boende. Tvärt det någon skrivit till dej så kommer det bli bättre när det blir sämre, men det hjälper ju inte just nu för det är en sorg ni går igenom. Svårt att se den man älskar inte vara den varit en gång. Det är känner är att ni gör ett otroligt jobb med eran mamma och någonstans bortom sin sjukdom vet hon det.
Jag har inga råd att ge alls egentligen. Vill bara sända en stöttande tanke och säga att din far och mor säkert hade varit jätteglada för din skull om allt hade varit som det ska
Hej fina Åza
Jag har erfarenhet från detta från flera håll, och har även arbetat inom demensvården.
Mitt råd är att de dementa mår bäst med rutiner, samma varje dag, inte flytta eller göra som vi anhöriga tycker “roligheter”, detta river bara upp och den sjuke mår ofta dåligt i dagar efter sådana upplevelser. Vi gör det för den sjuke, men det blir inte bra.
Jag lider med er, och vet hur jobbigt det är. Skickar styrka och kärlek.
Kram
Tycker så synd om er allihopa. Min svärfar var också mest ”trygg” och lugn när han var på sitt boende och vi hälsade på honom där. Svårt och ledsen blir man.
Hemsk sjukdom! Både mamma och svärmor har alzheimer. Hårda men krassa råd/insikter:
Det blir bara värre.
Förvänta dig ingen tacksamhet eller uppskattning.
Ta inget personligt.
Du kommer bli utskälld och anklagad. T ex ditt fel att hon har ”spärrats in”, du/alla stjäl från henne mm.
Inbillar sig saker och hallucinerar.
Tappar bort saker. Ta bort typ värdesaker, betalkort, mobil osv från henne.
Hur mycket du än pratar eller besöker henne är det aldrig nog. Hon minns inte.
Strunta i ditt dåliga samvete och värna dig själv, man kollapsar annars till ingen nytta.
Begränsa samtalen i mobil. Låt personalen sköta hennes samtal, dvs ringa upp åt henne för att avgöra om det är lämpligt.
Överlåt all form av vård och tillsyn till personalen.
Utgå från att hon har det bäst där hon är. Skippa utflykter och övernattningar såvida inte personalen ser det som gynnsamt, men oftast ger det mer stress och då förvärras sjukdomen.
Ledsen att du också drabbats. Acceptera läget och att du har gjort ditt nu. Ta stöd av din bror, ni kan dela på besök och samtal så inte alla kommer till henne på en gång. Sköt om dig!
Jag förstår att det är er välvilja och kärlek som gör att ni tar hem er mamma. Vi fick rådet att hälsa på svärmor på hennes boende och INTE ta hem henne, för det stressade upp henne så mycket. Bättre att ni hälsar på er mamma där hon är ”hemma”.
Ilskan och utbrotten är tuffa att hantera och det är väl ”bara” att försöka låta det rinna utanpå, även om det är svårt, mycket svårt.
Tänker på er!
Min pappa bodde många år på demensboende och han kom ihåg oss ända till slutet men däremot så kunde han fråga efter min mamma var 5 minut. Mamma brukade inte följja med till boendet eftersom hon ändå var där ett par gånger i veckan. I början besökte hon pappa nästan varje dag men personalen rådde henne att inte komma så ofta för det gjorde pappa förvirrad och det slet på henne att inte ha något liv utöver besöken hos pappa.
Så du och din bror får försöka stötta varandra och försöka inse att det är sjukdomen som talar inte er mor.
Åza, om du visste vad jag lider med dig. Ni vänder ut och in på er för att glädja henne men i hennes värld blir det bara pannkaka av alltihop. Min mamma, som alltid var den gladaste, vänligaste människa man kan tänka sig, var 93,5 år när hon gick bort. Även om hon inte var dement på det här sättet så var hon inte alltid nöjd med varken mig, mina syskon eller livet över huvud taget även om vi alltid försökte göra det bästa för henne. Då kunde hon säga en del orättvisa och elaka saker som helt saknade substans. Det var mer än en gång man var jätteledsen när man hade försökt göra det bra och glädja henne men fick en skopa ovett istället. Jag håller med alla här som kommenterat om att du nog inte ska ta med henne hem till sitt gamla hem. Jag tror spontant att det rör till det totalt för henne och då anklagar hon dig och din bror för saker som är helt fel. Tyvärr är det ju så att det blir de man älskar mest som får ta emot skäll och annat man är arg på eller missnöjd med. Låt henne vara kvar på boendet och hälsa på henne där istället. Prata heller inte för ofta om hennes gamla hem, då kanske hon inte tänker så mycket på det eller blir irriterad över att hon inte bor där längre. Hoppas att det lugnar ner sig och att din mamma finner sig tillrätta där hon bor nu. Kram på dig!
Hej Åsa! Jag lider med dig. Mamma, pappa och min syster har gjort denna resa. Minns att sjukdomen angriper hjärnan och den man kände blir sig inte mera lik. Det är sorgligt och det är svårt. Obegripligt till och med… jag försöker tänka att målet får vara att den som är sjuk far så lite illa som möjligt och det får gå ut över mig. Det är en konstant fråga hur man gör det? Kanske de inte minns att man varit hos dem, eller knasigheter på annat sätt – men jag hoppas att känslan av att vara älskad och sedd kan finnas kvar ändå. Kanske en känsla av värme dröjer kvar. Jag tror att stillhet och rutin gör livet aningen lättare? Roliga utflykter är kanske inte så roliga längre, utan mer läskiga och skrämmande. Det är så svårt och så hemskt – men kanske en del av livet? Världen är en sorgeö… kram
Hej Åza !
Det är en djävulsk sjukdom din mamma och även min pappa hade . Det råd som jag kan dela med mig av är flytta INTE på henne överhuvudtaget utan låt allt vara som det är. Det ställer till det så himla mycket för dom när man försöker vara snäll och hjälpsam men istället så blir det katastrof av allt. Den frustrationen som vi som anhöriga har tar så mycket energi från oss , sen skapar det nog samma frustration hos våra kära föräldrar, men dom förstår inte riktigt vad det är som händer.
All lycka till er alla !!
Dementa människor blir ofta lätt stressade av miljöbyte, träffa nya människor även om de är folk dom känner. För mycket intryck är stressande för dom. Bästa är om ni ses på hennes boende. Både min mormor och min pappa var dementa. Se hur den person man känner så väl och älskar försvinner i från en är så jädra tufft ❤️
Kanske en vit lögn är det bästa just nu. Om hon frågar när hon ska flytta hem till huset igen kan ni säga ”att det ju håller på att renoveras ännu men sen när det är klart då kan vi prata om när”.
En vit lögn var det bästa svaret för en släkting när denne hela tiden frågade när hennes man som var död sen 15 år skulle komma hem; ”han är och jobbar i skogen”.