Även om jag verkligen vill dela den både sorgliga och fina dagen med er, är jag fortfarande inte tillräckligt stabil för att gå igenom bilderna från begravningen.
Det är verkligen som om jag har ett stort, öppet sår i hjärtat som måste få sluta blöda först. Jag saknar nämligen min fantastiska far så att jag håller på att gå sönder. Han har ju liksom ALLTID funnits i mitt liv och nu är han oåterkalleligt borta!
Häromnatten slogs jag av tanken vart alla vackra blommor tagit vägen och kontaktade begravningsbyrån. Det visade sig att de missat tala om för oss att kyrkogårdsvaktmästaren lagt allt vackert på familjegraven, där pappa också kommer vila i en urna.
Tack och lov ställde mina föräldrars underbara vänner Birgitta och Börje upp och skjutsade min ömma moder dit innan frosten kom i fredags. Själv var jag där igår och tände ett ljus tillsammans med sonen och jag gissar att min fantastiska far ler i himlen, med Råttan i sitt knä, och njuter av blomsterprakten och alla kärleksfulla hälsningar. //Å
Grattis till mig
Då kan jag titulera mig 54 plus, vilket helt ärligt känns sisådär. Särskilt när jag studerade det orangea kuvertet och konstaterade att det bara är ca 13 år kvar till pensionen och att jag därmed inte längre ens är medelålders. Skrämmande! Men så länge jag är...










❤️❤️
Kramar till er alla 💕💕💕
❤️❤️
♥️♥️♥️
❤️❤️❤️
❤❤❤
Fantastiskt fina blommor!❤️
Så vackert ❤️
❤️❤️❤️