Inser att jag har en mapp med dödsbohandlingar, där jag bl a ska fylla i “den avlidnes namn, dödsdatum m.m.” som musmatta, när jag sitter och googlar “sorgens olika faser”. Makabert…

Allt är upp och ner och inget blir mer sig likt.

Här nedan kan ni läsa vad Regina Birkenhorn, författare, kris- och stresskonsult skriver om de fyra faserna. //ÅChockfasen
När man råkar ut för det mest hemska och det man minst kan ha kontroll på, nämligen att någon dör. Det är då man kliver in i chockfasen. Om denna person har en central betydelse för just mig och mitt liv, kommer nu mina känslor vara så starka att hela kroppen reagerar. Kroppen kan reagera med skakningar, darrningar, kyla, värme eller fysisk smärta i olika kroppsdelar (Åza; check på alla symptomen).

Den medvetna delen av själen känner enorm smärta och gör allt vad den kan för att försvara sig. Man skjuter all information ifrån sig, man vill inte tro, man vill ha bevis, känslan att det gäller någon annan kommer. En del människor kan känna en total handlingsförlamning. Medan vissa blir hyperaktiva (Åza: hemma har jag målat och inrett två rum hittills…). Allt detta för att skydda sig, själsligen.

Det är nu viktigt att man har någon som ser och kan hjälpa till med dom mest praktiska delarna av vardagen tills all information har nått fram. Speciellt när det finns barn som har behov av daglig omvårdnad.

Reaktionsfasen
Den här fasen inträder så fort informationen har fått en verbal och mental betydelse. Men därifrån till att man accepterat det är vägen lång.

Det är nu man verbalt upprepar all information man hört (Åza: jag berättar för alla som orkar lyssna, oavsett om det är i kassan på ICA eller bilverkstaden). Det här kan bli tröttsamt och slitsamt för alla andra hjälpare. Den drabbade behöver och har ett behov att få prata och upprepa händelsen om och om igen. Mardrömmar och sömnrubbningar är det som påverkar den drabbade mycket (Åza: check igen). För det i sin tur påverkar vardagen, aptiten, humöret och tankarna bli då begränsade (Åza: check). Oftast är det just dessa symtom som får människor att söka till sjukvården (Åza: check). Sömnpiller och andra lugnande medel är det vanligaste som skrivs ut. I vissa fall är det helt rätt, men det finns nu många som tyvärr kör fast i dessa mediciner. Och resten av sorgen handlar om biverkningar till medikament och inte sorgen. Sorg tar tid och måste få ta tid.Många tror inte på att hjälp finns eller att det finns andra som kan förstå en. Man tror oftast att man är den enda i världen som drabbats. Det är just den egna rädslan att så kan vara, som gör att man skjuter folk ifrån sig. Den handlingsförlamning som rådde under chockfasen kan också bli den som orsakar enorma skuldkänslor i det fortsatta sorgearbetet. Har man en tanke eller uppfattning om jag bara hade stannat hemma, eller tänk om jag visste hur hjärt-lungräddning hade gjorts, då hade han säkert levt. Alla dessa tänk om, vad, hur, varför… fyller hela ens tankeverksamhet vissa dagar och ibland alltid. Skuldkänslor är tunga. Med andra ord man känner sig skyldig till att man överlevt.

I den här fasen pratar man om flykt. Man kan fly krisen som man drabbat av på många sätt, dels genom mediciner, alkohol, tystnad, våld eller dels att alltid konstant upptagen av annat (Åza: check). Man gör vad man sett sina närmaste gjort för att lösa krisen. Med anhöriga, goda vänner och med den egna viljan kliver man nu vidare i livet.

Tiden det tar är helt individuell. En del fastnar här och kommer inte vidare. Det är nu som bitterhet, hämnd, hat och ilska fyller en människas inre.