Snälla väck mig, stryk bort mina tårar och säga att det bara är en dröm. En hemsk mardröm.

Så har jag känt varje dag sedan den 30 oktober då min fantastiska far gick ur tiden.

Imorgon är det dags för begravning i Moheda kyrka och det kommer bli en storslagen sådan. Precis som pappa önskade. Begravningsentreprenören har meddelat att minnesstunden i församlingshemmet efteråt är fylld till bristningsgränsen och att det inte finns plats för en enda själ till. Precis som pappa önskade.Det kommer bli fint, det kommer bli bra. Allt kommer så småningom bli bra. Även om det känns smått otroligt just nu.

Jag har lovat dela med mig av Kents sista dagar på Jorden och med en titt i backspegeln har jag landat i att för pappas skull, var det sannolikt bra att det gick fort. Men för oss som är kvar, är det ofattbart.Bilden ovan togs bara 2,5 vecka innan pappa vandrade vidare. Då var han inlagd på onkologavdelning 40 och bedyrade att slaget var långt ifrån förlorat, trots att vi nyss fått besked om att det sannolikt handlade om månader eller veckor.Min obotliga optimist till far skulle mot alla odds fira många fler jular tillsammans med oss. Men det blir ju inte så. Bilden ovan är den sista på oss fyra tillsammans.På onsdagen, samma vecka som han lämnade oss, fick han t o m lämna lasarettet. Med hjälp av arbetsterapeuter, biståndshandläggare och hemsjukvården hade jag roddat med alla tänkbara hjälpmedel för “vård i hemmet”. Och alla var eniga om att det väntade en bättre period för pappa. Men alla hade fel.

Natten till torsdagen blev nämligen en mardröm, eftersom pappa hade fruktansvärd ångest och oro. Trots mega många insomningstabletter, lugnande mediciner och sömntabletter, sov han inte en blund. Och efter att ha ramlat ur sängen och kasat på ändan nerför trappen (trots att vi satt upp en barngrind) insåg även pappa att situationen var ohållbar. Så på eftermiddagen körde lillebror honom till korttidsboende i Grimslöv. På fredagen var han dock väldigt bestämd med att han ville åka hem och jag gjorde verkligen mitt yttersta för att lösa det. Men det visade sig vara ett omöjligt uppdrag en fredag efter 15. Han lugnade sig dock när jag berättade att vi fått ett löfte om att han skulle få åka hem så snart man fått ordning på sömnen igen och på kvällen sov han så djupt, att vi alla trodde att det vänt!På lördagen besökte mamma, Tim, jag och hundarna pappa och då var han väldigt medtagen. Han såg dessutom ganska annorlunda och uppgiven ut. Bilden ovan är den sista jag tog på honom när han fortfarande var vid medvetande.

Han mumlade då något om att komma hem igen och att han önskade sig ett glas vin på lördag och söndag. Det hade nämligen Doktor Narbe lovat var okej.  Jag förstod inte då att han det han försökte förmedla var att han nog inte skulle komma hem igen… Med facit i hand har jag fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte hade med mig något vin på lördagen men jag lovade komma tillbaka  på söndagen.Men på förmiddagen, när mamma och jag stod resklara vid bilen, ringde de från Grimslöv och sa att min fantastiska fars liv sannolikt gick mot sitt slut.

När vi kom till korttidsboendet var pappa okontaktbar och andades tungt och rossligt. Vi fick då veta att timmarna var räknade MEN att han sannolikt hörde allt vi sa. Varpå jag ringde alla jag kunde komma på och lät dem prata med pappa på högtalartelefon eller komma förbi för ett avsked. Det blev faktiskt väldigt fint. Flera av de närmaste var på plats, fd. anställda tackade honom för allt han gett och någon sjöng t o m en psalm i luren.

Klockan 14:48 drog så min fantastiska far sitt sista andetag och lämnade jordelivet lugnt och stilla, omgiven av kärleksfulla vänner och familj, Sorgen är verkligen OUTHÄRDLIG men allt var sagt mellan oss, så inget av det jag kommer säga på morgondagens minnesstund skulle på något sätt komma som en överraskning för min fantastiska far. Han visste hur älskad han var och hur saknad han är.Något som tröstat mig mycket är det fantastiska meddelandet jag fick från min “häxa” morgonen efter.

“God morgon vännen. Hoppas att du har kunnat sova lite i natt.
Jag gjorde en liten ritual för er och Kent i går.
Jag pratade med min lärare om hur jag skulle göra. Även hon tonade in på din pappa och kände bara lättnad, ljus och värme. Hans kropp och själ var förberedd även om hans ego inte ville lämna.
Han gick vidare väldigt fridfullt.
Det jag såg var att han i tur och ordning tog farväl av er alla och att han sen gick in i ljuset.
Jag la även en stund till att skicka healing till dig.
Ta nu lite tid för dig själv och tillåt dig att sörja och landa i det som hänt. Var rädd om dig.
Älskar dig! Jag finns här om du behöver prata.”Efter att vi alla sagt farväl till pappa samlades vi hemma hos lillebror Fredrik tillsammans med barnbarnen och en av mammas systrar med man. Vi grät, mindes, kramades om vartannat och även om det inte lindrade sorgen så var det skönt att dela den.Imorgon blir en oerhört tuff dag, MEN den kommer bli precis som min fantastiska far önskade. Var med oss i tanken och dela gärna sorgen med oss. //Familjen Brennander Ps. Enligt min amatörmässiga bedömning var det faktiskt inte cancern som till slut tog kol på min fantastiska far. Det var bristen på sömn, mat och den förskräckliga oron han levde med de sista veckorna. Det i kombination med ett minst sagt intensivt liv och att han avverkat minst nio liv sedan tidigare, tror jag var nådastöten.