Varsågod, här kommer veckans cancerbrev, på rätt dag, från min fantastiska far! Kram Å“God morgon. Det märks att hösten är i annalkande. Kyliga nätter, kortare dagar och renare luft.

Jag har haft svårigheter att komma till vila. Så länge jag går och står, kan jag andas som vanligt, men lägger jag mig ner, får jag omedelbar andnöd.

På natten om jag vaknar, är det i stort sett omöjligt att somna om. Jag har mycket bra insomningstabletter, de är även sömntabletter. Problemet är de har bara verkan under sex timmar. Vaknar jag efter detta jag, får jag slåss med andningsdemoner. Är det någon av er mina vänner som drabbats av andnöd? Det är hemskt. Trots att de har mätt syreupptagningsförmågan flera gånger, när jag har känt mig som sämst, har den varit 96 procent, vilket är mycket bra.Det är väl som överläkare på SSS sade när jag kom dit: detta har inte med cancern att göra, det är huvudet det är fel på, och det skall vi fixa.

Jag har väldiga problem med avsaknaden av tänder. Sju kindtänder drog de ut, och överläkaren på folktandvården, berättade att han tyckte om att vara radikal, och hittills har ingen mördat honom för det.

Det minsta lilla fel, på en tuggkinds rot kan vara katastrofalt när kroppen får det speciella medel som skall stärka skelettet samt återge både rösten och kroppen dess gamla förmågor tillbaka. Detta medel får jag en gång var tredje månad.Det otäcka är att tungan inte lärt sig, även att den är förtvivlad, över vad leksakerna har tagit vägen. Med tiden kanske även tungan lär sig vilket utrymme den har. Det vore bra att få rösten tillbaka. Det lyckades jag få förra gången, så man kan ju alltid hoppas.

Det var ungefär samma situation efter förra cancerjakten. Tiden har gjort att både behandlingsmetoder, som läkemedel har utvecklats. Förra gången fick jag bära en pickline på armen, den hade direktkontakt med hjärtat. Idag har jag en liten dosa inopererad  som knappt  syns från utsidan, även den i direktkontakt med hjärtat. Jag verkar även få behålla mitt hår. Kadcyla som cellgiftet heter, letar själv upp en cancermetastas. Där borrar den in sig i cellen, utlöser sitt gift, och på det viset har den bara skadat och dödat den enskilda metastasen.

På det gamla sättet, skadades och dog mängder med friska celler, och även håret strök med.

Jag är djupt besviken när jag hör om den metoden, jag är naturligtvis tacksam över att bli behandlad på det nya sättet denna gången.Veckans brev är ju nästan färdigt då jag kommer ihåg att jag lovade en sak, nämligen en historia.

I det lilla samhället Lidnäs där jag växte upp, fanns det mesta. Vi hade två konditorier, två speceriaffärer, en poststation, en järnaffär, två åkerier, ett gjuteri, en mekanisk verkstad, samt slutligen en ångsåg.

Mycket av arbetsfolket var säsongsarbetare. Vi hade till exempel en chaufför som bodde på vår hall, och som vi hade i maten. De flesta av dessa säsongarbetare blev som familjemedlemmar.De mest fruktade var sågverksarbetarna. De kom på sensommaren och lämnade på senvåren. De bodde i ett hus som bara de och någon fast anställd disponerade. Som regel var det stor fest på helgen. Den avslutades som regel med ett rejält slagsmål som vi småpojkar med stort nöje såg på som åskådare.

Ofta hämtades någon eller några med ambulans eller sjukbil.

Ytterligare historier från dessa fester följer i kommande brev.

Fortsättning följer……………………” //Kent