Denna veckan lyckades min fantastiska far pricka rätt dag för sitt “cancerbrev”. Idag avhandlar han allt ifrån sitt hälsotillstånd till mottagandet av våra ukrainska gäster och sin första tid som redare! Kram ÅCancerbrev nr 22/10.

”Välkomna till ännu en vårvecka!
Jag tycker att livet håller på att återvända, smärtan i ryggen är bättre, men det finns en stark ledstyvhet. Det togs ju bort sju kindtänder, nu far tungspetsen runt som en vilsen jakthund och letar efter sina tänder.

Tisdagen förflöt utan något väsentligt att berätta om. På onsdagen åkte dottern Åza och svärdottern Sofia till Sälen. På vägen ringde hon och berättade att det skulle komma sju personer till vår gäststuga på torsdagen. Där finns bara fyra bäddar, men det är två vuxna kvinnor och fem barn. Min hustru som är lite känslig, blev nästan hysterisk. Hon ville gärna haft både välkomstmåltid och välkomstkaffe. Åza hade bett Björn, vår hundvakt från Alvesta, att komma upp och hjälpa oss ta emot dem och sängarna som byborna lånat ut. Det var vi tacksamma för, jag i mitt cancersjuka tillstånd och Ann Britt med sin sjukdom.Klockan halv två anlände två tjusiga bilar från Ukraina och Kiev. Det var två vuxna kvinnor och fem barn, deras män var kvar hemma och slogs mot ryssarna. På förmiddagen kom en kvinna och överlämnade en säng, en stor påse godis till barnen, sängkläder och fem hundra kronor. Vår vän Björn kom och hjälpte dem att installera sig. Innan de kom upptäckte jag att vattenkranen i köket var sönder. Björn hade en kompis som var rörmokare. Han kom och bytte kranen. Han var färdig precis när de anlände. Det blir trångt med sju personer i ett gästhus som är avsett för fyra, men det gick.

På eftermiddagen tog jag barnen och åkte runt och visade dem samhället och promenadstråken.

Björn åkte hem, men lovade komma på fredagen också om det var några problem.Fredagen var sovmorgon, de sov hela förmiddagen. Jag förstår att de var utmattade efter vad de hade gått igenom. När de väl vaknade gick båda familjerna till sjön. När de kom tillbaka fyllde de vår tvättmaskin. Efter att de tagit hand om tvätten, åkte vi till Alvesta. Vi berättade om Traktens historia. Den ena kvinnan, som är engelsklärare i Ukraina, har lektioner med sina elever från vårt uterum. Vi hade en mycket trevlig pratstund på eftermiddagen. Hennes äldste son 15 år gammal, tillbringade eftermiddagen och kvällen med vår son och sonson Fredrik och Elwin. Han kom hem ganska sent efter att ha blivit bjuden på middag av vår son Fredrik. På lördag eftermiddag var sonen och återställde min smart tv, så nu fungerar den oklanderligt igenPå söndag ställde vi fram våra klockor en timma, det var sommartid. Klockan tio var vi och våra gäster från Ukraina i Moheda kyrka för familjegudstjänst med vår underbara kvinnliga präst. Kyrkan full av ungdomar, barnkörer och skådespel av Mega kruxet. Totalt annorlunda mot den Kristna Ortodoxa kyrkan de tillhör. De var både förvånade och imponerade av vad de såg. Prästen höll ett litet tal till dem på engelska och önskade dem välkomna samt välsignade dem. Jag såg att åtminstone den ena mamman grät stora tårar. På eftermiddagen kom Björn och lämnade Åzas nyopererade gamla hund och visade den ettåriga fralla han har köpt.

Söndagen var skakig med dålig rygg och stor trötthet, rösten har börjat komma tillbaka. Framåt sen kvällen kom Åza och Sofia hem från fjällen.Jag lovade fortsätta med historien om hur vi startade färjelinjen mellan Karlskrona- Gdynia.

Stena Line kunde inte själva starta den. Fackförbundet godkände bara svensk besättning. Att bygga en ny besättning tar mer än två år. I Gdynia Stod en färdig besättning, redo att börja arbeta omedelbart. Det var bara de två kaptenerna som inte besättningen ville ha att göra med, så de anställde vi inte. Några andra blev också ratade, jag vet inte varför.

Båten anlände från Varberg, flaggades om till polsk flagg. Den svenske kapten grät när svenska flaggan firades. Han älskade verkligen sitt Lion Queen.

Vår polska förste kapten som vi hade hittat i Singapore, hade anlänt. Det märktes att han var van att föra befäl. Efter att ha varit kapten på fartyg med 2000 anställda från 16 nationer och fyratusen passagerare, med arbete sex månader och tre månader ledigt hade han ju vanan.

Här skulle han arbeta två veckor och vara hemma två hos familjen. Vår andre kapten hade också stor erfarenhet, men inte av passagerarfartyg.Det var fruktansvärt mycket papper som skulle skrivas under, jag satt hela dagarna och bara undertecknade. Båten var flaggad på Bahamas, men nu skulle flaggas med polsk flagg. Besättningen som hela tiden på Corona Line hade arbetat under Bahamas flagg och inget skattat i Polen, var missnöjda. Jag samlade hela besättningen och höll ett långt tal där jag frågade vem de hade tänkt skulle betala för deras barns skolgång, för deras familjers sjukvård, deras pensioner när de blev gamla. Det tog skruv, de förstod sammanhanget, men det gjorde inte den polska staten. De kom med det ena dumma förslaget efter vartannat. Bland annat skulle vi inte få bedriva spel ombord. Spel ombord är en stor inkomstkälla. Skulle spel drivas ombord skulle de ske i ett polskt bolag. Vi förstod att det var deras polska rederi som krävde detta för att strypa oss.

Samtidigt hade vår gamle konkurrent Corona Line uppstått igen. De hade anlänt med två ryska flodbåtar som inte var avsedda för Östersjötrafik. De hade inga stabilisatorer och gungade förskräckligt. Vi hade inte gjort vår första segling innan vi blev anmälda av dem. Trappan som vi för dyra pengar hade byggt, anmäldes för att vi saknade godkännande för den. I Karlshamn jublade man, de byggde om hamnen, byggde en färjeramp och anställde sjutton personer bara för färjorna.

Vi konstaterade att de ryska båtarna var utrustade med ett livsfarligt brandsläckningssystem på bildäck som förbjöd människor att vistas där. Vi anmälde saken. De blev tvingade att placera en container vid sidan om båten samt trätrappor upp och ner från denna. Deras lösning behövde inget tillstånd, eftersom det var en tillfällig lösning, medan vår var permanent.

Vi hade en hel speceriaffär utanför terminalen. Vi behövde kontor. Jag köpte hela affären med varor och allt. På en natt tömde vi affären, byggde om den till kontor. Vi lagrade alla varorna. Vad vi gjorde med dem sedan minns jag inte. Nu hade vi ett fint kontor, vi hade en fin terminal. Vårt konkurrentföretag Corona Line trodde att de disponerade hela terminalen, bara för att de hyrde de sex incheckningsdiskarna nä. Dessa stod lösa, så vi bara sköt dem till terminalens ena sida, sedan hyrde vi resten av terminalen.

Vi förberedde första avgång, men mer om det nästa vecka. Fortsättning följer………………………” //ent