Denna veckan berättar min fantastiska far bl a om bestyren på bröllopsdagen, tjuvaktiga kajor och när han tvingades byta kavaj mitt i natten. Håll tillgodo! Kram Å“Välkomna till en ny härlig vecka på det nya året.

Den här tiden varje år är för mig stökig. Först kommer julen, julklappar skall köpas, gran skall huggas och allt annat man gör före jul. Sedan kommer juldagen, julotta och sedan vila hela dagen. Annandagen brukar vi ha släkten på lutfiskmiddag, dock inte i år. Nästa sak är nyårsafton, i år var vi bjudna på en fantastisk nyårsmiddag hos våra grannar, de som håller mig med brasved. Nästa stora händelse är andra januari. Då fyller hustrun år. I år kom barnen och barnbarnen hem till oss och gjorde en smaklig trerätters middag. Hustrun och jag bara satt vid brasan och tittade på. De dukade, serverade, dukade av och diskade. Vi, hustrun och jag kände oss som paschor.Nu kan man tycka det räcker, men nej. Under alla år har trettondagsafton dykt upp som en skräckens dag.

Vi gifte oss i Tranås för femtiotvå år sedan. Det var minus 21 grader, stort bröllop med åtföljande middag på fin restaurang.

Under dessa alla år vet jag, att hustrun förväntar sig någon form av gåva. Detta för att högtidlighålla att hon har stått ut med mig. Detta brukar jag i jul och nyårsfirandet glömma. På bröllopsdagens morgon, minns jag mitt åläggande. Jag brukar hasta till staden, för att panikköpa något. Dessvärre stänger alla butiker klockan tolv på trettondagsafton. Det gör att jag brukar ha en kvart på mig, att köpa något.

Under åren har det blivit de mest fantastiska saker jag har köpt. Det mesta har aldrig blivit använt, utan förvaras i skåp och hyllor för att aldrig tas fram.Åldern gör den gamle vis, sägs det. Redan dagen före födelsedagen deklarerade jag, att detta år blir det ingen present. Istället lovade jag att bjuda på tvårätters middag på kvällen. Jag såg att hustrun drog en suck av lättnad, det finns inte mycket plats kvar att ställa konstiga presenter på.

Jag körde till Alvesta, för att köpa vin och sedan till ICA i Moheda för att köpa ingredienser till middagen. Jag inhandlade även en vacker orkidé. Hon har en särskild hand för orkidéer. Ett stort fönster är helt fullt av dessa, när man tror de skall dö, lever de upp igen.Ingredienserna köptes, det blev till en förrätt i form av en räk- cocktail. Varmrätten blev chilikotletter och råstekt potatis. Middagen föll i bättre jord, än en present skulle ha gjort.

Nu börjar vardagen ta vid igen. Det vackra vintervädret över jul är borta, snön finns ej längre. Vi matar våra småfåglar med solrosfrön. Vi har även haft speciella matare för talgbollar, dessa har hängt på en tvärslå i ett träd utanför köksfönstret. I år hittade jag inte de två stora matarna. Jag inhandlade tre likadana fast mindre. Jag fyllde dessa med bollar. Redan efter en dag hade den stora kajflocken rivit ner matarna och dragit iväg med dem. Tisdag förmiddag var jag och hustrun ute och letade efter dem. Hustrun som har hökögon, fann en av de tre. De andra är borta. När jag sätter upp nya, skall jag tejpa fast dem vid tvärslån, så kommer de kanske att få vara kvar. På vår bröllopsdag, trettondagsafton åkte hustrun att besöka en väninna som är fast i sin lägenhet med en bruten fot. Jag tror det var en guda behaglig gärning. De är så tighta de där bägge. Under tiden förberedde jag med att göra räk-cocktail som förrätt. Jag tärnade även potatisen som skulle råstekas. Sedan gick jag till sängs, alldeles slutkörd. Det var dock inte länge jag fick vara i bädden, efter bara en liten stund anlände hustrun. Gemensamt beslutade vi att vila en timme före kvällens begivenhet. Min sonson Elwin kom och fyllde vårt vedförråd inomhus så vi klarar oss över nästa helg.I dagens lokaltidning fick jag se att min kusin Bosse har lämnat oss. Han levde mest som enstöring, men hade ett förflutet som en mycket duktig mekaniker på Ullmans i Moheda. När han bodde hemma hos föräldrarna i Stockholm var han en virtuos på att laga automatväxellådorna på stora amerikanare. På Ullmans arbetade han skift, från klockan tio på kvällen, till klockan sex på morgon. Det var en tid som passade honom perfekt. Han var en verklig nattmänniska. Till många helger, reste han till kompisarna i Stockholm. Han var i en ganska allvarlig bilolycka, då hade vi hans underbara hund, under rehabiliteringstiden. Det hus han köpte i Moheda, men som andra människor idag ägde, brann ner i veckan som gick.Trettondagen gick, vi var på mässa i Moheda kyrka och lyssnade på vår duktiga präst Ann Sofie. På kvällen tände vi vår stora brasa. Den förrätt vi åt blev för stor. Min tänkta bröllopsvarmrätt återstod fortfarande för mig att göra.

Helgerna kommer så tätt att det är svårt att veta vilken dag det är. Även på morgonen är det trögt att komma ur sängen.

Jag tänker berätta om ett möte jag hade med Hiab Focos representant för Europamarknaden. Vi befann oss i Warszawa, jag och min kollega. På kvällen skulle vi träffas på representantens hotell, för att äta middag tillsammans i hotellets restaurang. Efter middagen fortsatte vi på representantens rum för att diskutera framtida samarbete. Vi blev bjudna på ett par glas whiskey under besöket. När vi hade nått en överenskommelse, tog vi en taxi hem till lägenheten i andra änden av staden. Under hemresan kände jag mig missnöjd med mig själv. Jag hade uppfattningen att jag gått upp flera kilo. Kavajen stretade på min kropp och kunde inte knäppas.Väl hemma tog jag av den. I innerfickan låg ett brev jag inte kände igen. Brevet var skrivet på ett för mig obegripligt språk. Min kollega tittade på det, sedan sade han: det är Kroatiska, det måste vara representantens kavaj, han är född kroat. Vi ringde och väckte honom, klockan var över ett på natten. Nästa dag skulle han köra till en stad 35 mil bort. Han skulle köra tidigt på morgonen.

Det visade sig, vi hade exakt likadana kavajer, det var bara storleken som skilde. Han var en spenslig person och jag lite rund om magen. Han hade inte provat min kavaj, så han var ovetande när vi ringde. Vi kom överens att han skulle klä på sig. Därefter skulle han lämna min kavaj i receptionen. Själv tog jag en taxi, åkte genom Warszawa på nytt. Jag lämnade hans kavaj i receptionen, tog min egen, samt åkte på nytt genom Warszawa och hem. Min kollega bara skrattade åt mig. Själv sov jag ut länge nästa morgon.

Fortsättning följer……………………” //Kent