Lucia har sedan barnsben varit en megamysig högtid som alltid började med lussetåg för pappa tillsammans med mamma som tärna och lillebror som tomte. Min dröm var alltid att bli klassens lucia, vilket aldrig hände eftersom jag var kortast klassen. Däremot fick jag alltid “äran” att gå först efter Lucian, vilket var en stor besvikelse.
Att jag aldrig blev vald till Lucia i skolan tog jag igen med råge på kusinträffarna. Varje år firades nämligen lillejul tillsammans med mammas systrar och familjer och självklart bjöd vi kusiner alltid på luciatåg för föräldrarna.
Eftersom vi var fyra tjejkusiner var tanken såklart att vi skulle turas om att få vara Lucia men de år jag inte nådigt fick gå först och bära kronan var inte roliga, för någon. Surare tärna har sällan skådats och självklart vägrade jag att sjunga, om det inte var solo förstås. Något år t o m mutade jag lillkusinen för att få vara Lucia i hennes ställe. Det var ett bättre år. För alla utom lillkusinen.
Ja det här med lussandet har alltid varit en stor sak för mig och eftersom jag lurade bort sonen igår blev det istället Mr X som fick stå ut med min kraxiga “Natten går tunga fjät” i ostruket lucianattlinne, med håret på ända. Man skulle nog kunna säga att jag lätt vunnit en omröstning om dagens risigaste Lucia.
Mr X verkade dock nöjd med både uppvaktningen och de färdigbredda smörgåsarna han fick med sig på färden mot Stockholm.
På tal om lucianattlinne är ett annat fint minne att mamma alltid lät mig sova i det på julaftonsnatten. Undrar om det är något Mr X också skulle uppskatta… Kram Å
0 kommentarer