Då var det dags för veckans kåserier och rövarhistorier från min fantastiska far. Håll tillgodo! //Å

“Välkomna till en ny härlig vecka!Hösten har anlänt, regn, blåst, kyla ja allt har kommit snabbt. Vi har ju kommit in i oktober, så det är väl inget annat att vänta. Vi har en stor, mycket gammal ek, alldeles nära vårt hus. Från eken kommer en ständig ström av ekollon. Förra året var de så små, att de knappast märktes. Detta år är de jättestora och många. Varje gång ett ekollon träffar vårt hus hörs en rejäl smäll. Jag har till och med fått en bubbla på min motorhuv, gjord av ett fallande ekollon. När vi har vår dotter Åzas hundar hos oss, blir de alldeles galna, varje gång det smäller av ett fallande ekollon.Jag tycker hösten är skönare än våren. Luften är kristallklar, färgerna i naturen överträffar de flesta konstverk. Dofterna som har med skördetiden att göra är påtagliga och till och med äpplena doftar ljuvligt. Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag lugnet och vemodet, som kommer med det tilltagande mörkret. Hösten är också den tid, när vi eldar brasa i öppna spisen, ibland flera gånger i veckan. Jag är så lyckligt lottad att jag har en vän som håller mig med torr björkved till brasan.Det är också en tid när vi tänder ljus, äter goda middagar, med kristallglas och finporslinet framme. När höststormen ryter utanför, och regnet öser ner, uppskattar man att ha ett ombonat hem.

Helgen som har gått har vi haft två av våra barnbarn boende hos oss. Det är som att man blir trettio år yngre, när man hör barnens röster,  samt ser, att både sonens och dotterns rum är använda av barnbarnen. Min hustru bekymrade sig särskilt över, vad hon skulle bjuda barnen för mat. Jag funderade över vilken utflykt, som det skulle bli, samt vilken film vi skulle titta på. Jag hade stekt farfars köttbullar inför deras ankomst. Jag hade dessutom grillat två hela sidor med tunna revben att ha till fredagsmyset. Köttbullarna fick de med makaroner, när de anlände på torsdagskvällen.I lördags var vi i Växjö, där firades Grand Samarkands tioårsjubileum, vi åt lunch i staden. På söndagen var vi i kyrkan. Elwin har börjat sin konfirmandundervisning. Vi har nog det mest speciella pastoratet i Sverige. En kyrkoherde som spelar säckpipa, det är dessutom mitt favorit instrument. Vi har nu också en komminister, hon är professionell buktalare. Tillsammans med en docka höll hon söndagens predikan. Alla satt som trollbundna.

När barnen hade lämnat oss på söndagseftermiddagen, kändes det tomt, men samtidigt skönt och avslappnat. I söndags var det årsmöte i Lidnäs samhällsförening, efter mötet bjöds det på god smörgåstårta. Jag har i flera år motionerat om luftvärmepump, samt om en småbåtshamn med båtramp i sjön. Dock utan något större resultat.Idag skall jag berätta, om en konferensresa vi på Volvo lastvagnar gjorde till Schweiz. Vi flög från Landvetter via Köpenhamn till Zürich. I Zürich blev det buss i tre timmar, därefter ett tåg som egentligen var en bergbana och som drevs fram av kuggar i de värsta uppförsbackarna. Det var branter på sidorna av tåget, och riktigt spännande. Framme på Hotellet i Les Diableret, väntade en god middag. Rummet höll som vanligt Volvostandard, det vill säga hög klass. Vi bodde två och två. Konferensen hölls på förmiddagarna på hotellet. Nya modeller och nyheter presenterades.Vi hade en lokalguide med oss från Sverige. Han var kraftigt berusad under hela färden till Schweiz.

När han nästa dag kom lika berusad till eftermiddagens utflykt, bestämde sig Volvo, för att sända hem honom. Han blev mycket arg, och höll en lång föreläsning i mikrofonen i bussen, om vilket skitföretag Volvo var. Volvos personal slängde av honom från bussen. Om hans vidare öden känner jag inte.Området där vi bodde är ett känt skidområde, det ligger i kantonen Vaud. Egentligen är det en lite större by, men under skidsäsongen mångdubblas invånarantalet. Orten är mest känd för sin glaciär som är på 3000 meters höjd, samt sina skidanläggningar.

En eftermiddag/kväll skulle vi få en annorlunda middag. Middagen kallades sibirisk afton. Iklädda våra snyggkläder och lågskor, äntrade vi ett antal slädar, som var hästdragna. Färden gick ut i skogen på skogsvägar. Till slut kom vi till en korsning med flera skidspår, samt en öppen plats. Här grillades stora biffar, dessa serverades tillsammans med Koskenkorva vodka, blandat med lingondricka. Det smakade ypperligt, snart var alla lite lagom salongsberusade, och en hög stämning infann sig. Jag tyckte verkligt synd om en stilig kvinna, klädd i dyrbar pälsväst, som skulle åka skidor genom vår samling. Bara detta att under en stillsam skidåkning på längden, genom den tysta skogen, njutande av tystnaden, för att i nästa ögonblick se denna samling finklädda, salongsberusade herrar mitt i spåret, måste ha skrämt henne. När sedan denna hop av män började heja fram henne, med applåder och hejarop, såg jag hur skräcken lyste i hennes ögon.Nästa kväll åkte vi buss till Gstaad för att äta middag där. Sträckan dit var bara strax över två mil, men det var vindlande serpentinväg, med branta väggar på ena sidan och djupa stup på andra. Chauffören var en lite äldre man, van att köra dessa vägar. I bussen hade några redan börjat fira kvällen. En av dessa gick fram till föraren, och började prata med honom. Chauffören hade en skärmmössa av äldre modell, sådana som yrkeschaufförerna hade förr i tiden. Plötsligt tog vår kollega tag i hans mössa, och drog ner den över hans ögon och öron. Detta gjorde han mitt i en snöhal kurva, med stup på ena sidan. Föraren tvärbromsade, stannade och drog upp mössan. Han var otroligt irriterad, vi andra hade blivit livrädda. Det var nära, att han som drog ner mössan, fick storstryk av oss.Gstaad är ett miljonärstillhåll. Flera av världens berömdheter har hus eller lägenheter där. Maten var god och hemfärden gick utan missöden. Dagen efter Gstaad, på eftermiddagen, blev det en tävling som vi trodde att vår huvudkonkurrent Scania, låg bakom. Vi blev med buss upptransporterade på en brant snötäckt serpentinväg. Däruppe väntade en lastbil fullastad med slädar. Vi skulle sitta två på varje släde och vi skulle tävla om vem som kom först ner. Sträckan var nog ca. 3 kilometer. Att se dessa medelålders herrar i lågskor och snyggrock åka iväg var en syn. Många var det som körde av vägen och rullade runt i snön. Min kollega som styrde släden, hade en riktig vinnarskalle. Vi lyckades komma tvåa, det var bara ett par meter som skilde oss från segern. Alla kom ner, ingen var skadad, men skärrade.Sista dagen skulle vi åka buss, hela vägen till Zürich, för att därifrån flyga hem. Gissa om vi blev glada, när vi kom hem, och det berättades att när vi hade åkt, ja det började faktiskt redan när vi lämnade Les Diableres, hade det kommit så mycket snö, att all trafik var omöjlig. Man beräknade, att det skulle ta två veckor, innan vägarna kunde öppnas igen.

Det hade inte varit roligt att sitta instängd på hotellet i två veckor, och vänta på hemfärd.

Nästa vecka blir det en ny konferensresa med Volvo. Fortsättning följer………………………………….” //Kent