Jag vet att ni är många som väntat och här kommer pappas egna ord om beskedet från onkologen igår. Ett besked som såklart kunde varit bättre men framförallt kunde det varit betydligt sämre.

Och snälla du, läs till slutet för historien han avslutar med i sin julhälsning är den mest tårdrypande och tänkvärda han har berättat för er hittills. Kram Å“Som jag berättade sist, har jag varit på skiktröntgen igen. Testad negativt för Convid 19 infann jag mig för röntgen. Fantastiska flickor, de som arbetar med detta, så trevliga.

Efter röntgen, där jag fick kontrastvätska, skulle jag avstå medicinen Metaformin, denna har jag för min diabetes två, i minst 48 timmar. Därefter provtagning för att se att njurfunktionen är riktig.

I går satt jag med en Hennessy på onkologen i Växjö i två timmar. Nej, det var inte en konjak, det är min onkologläkare som heter Siri Hennessy. Hon är femstjärnig! Inget nytt cancerutbrott berättade hon, men skiktröntgen hade avslöjat, att ena lungan hade blivit lite skadad. Nu skall lungspecialist, samt öron, näsa, hals, fortsätta att undersöka och försöka återställa mig.Det jag nu skall berätta är en sann julhistoria, från Sjömanskyrkan i Gdynia. Kyrkan var en av de äldsta och största svenska sjömanskyrkorna i världen. Tyvärr är den sedan år 2006 nedlagd.

Sjömanskyrkan i Gdynia startade 1929. Den invigdes av dåvarande svenska ärkebiskopen.

Hundratals skandinaviska fartyg anlöpte Gdynia varje år. De svenska hade last av järnmalm, och alla hade last av kol tillbaka. 1937 besöktes kyrkan av 27 211 personer, de flesta sjömän. Detta gjorde kyrkan till nr ett i världen, vad gällde besökare. London hade samma tid endast 20 000 besök.

Från början fanns ingen egen kyrka, men 1935 skänkte staden Gdynia, en byggnadstomt till att bygga kyrka på. Den nionde juni 1936 invigdes den färdiga stora och vackra kyrkobyggnaden.

1996 skulle det firas 60-årsjubileum. Det var mycket folk inbjudna, både från Polen och från Sverige. Naturligtvis var alla vi från Skandinaviska klubben inbjudna, och var där.

Alla de präster som hade tjänstgjort i kyrkan, och som fortfarande levde fanns också där.

En av dessa var, prästen Håkansson som hade tjänstgjort efter kriget, i början av kommunistperioden. Håkansson berättade, att han hade begärt, att få anlägga en svensk grav på begravningsplatsen i Gdynia. Han fick löfte att göra detta, men han fick själv anlägga den. Han anvisades en buskig del av gravområdet där det idag vilar 12 svenska sjömän i graven. Sjömanskyrkan har skött graven, men nu vet jag inte hur den ser ut, eftersom sjömanskyrkan är nedlagd.Håkansson berättade en hemlighet han aldrig förr berättat, nämligen att det ligger, inte tolv utan tretton personer i graven. När han höll på att röja, för att göra iordning graven, hittade han nämligen benresterna av en människa bland buskarna. I skallen var mycket tydligt skotthål.

För att inte få problem med de kommunistiska myndigheterna, samlade Håkansson lugnt och stilla ihop benresterna, grävde ett hål som han lade ner dem i. Efter att ha läst en bön över graven, fyllde han igen den. Så, nu vet ni, att det inte är tolv i graven, utan tretton sade Håkansson, varefter han berättade följande historia:

Det skulle bli julfest i kyrkan. Det var under femtiotalet, hamnen var full av fartyg, och 139 sjömän hade anmält sig till julfesten på kyrkan. Långbord var dukade i stora salen på andra våningen. För att komma dit upp, fick man ta en trappa, som började med tre trappsteg, därefter kom en platå, där trappan gjorde en sväng. På denna platå stod Håkansson, för att kolla de som anlände. Om någon var så påstruken, att han var tvungen att stötta sig mot väggen, då fick han inte komma upp till julfesten, han blev istället hänvisad till ett litet rum på första våningen, där han fick en tallrik julmat, sedan fick han återvända till sin båt.

Där kom en man som vacklade betänkligt, tre gånger var han nära att ta i väggen, men gjorde det inte. Någonting sade Håkansson, att han ändå skulle släppa upp mannen.

På andra våningen var stämningen hög. Håkansson hade lejt en pianist, denne satt och spelade julmelodier. Håkansson höll ett öga på mannen, som kanske inte skulle fått komma upp. Några gånger stod han upp, svassade med rumpan i takt med musiken, men störde inte.

Så var det dags för julklapparna. Detta år hade kyrkans syföreningar i Sverige skänkt 35 000 klappar.Det var i huvudsak stickade strumpor, vantar och halsdukar. Dessa skulle distribueras till samtliga sjömanskyrkor i världen. Distributionscentret låg i Köpenhamn.

När alla fått sina julklappar, reste sig mannen vi har talat om. Gick genom salen och nerför trappan. Håkansson tänkte, det är bäst att gå efter, han är ju inte helt nykter.

Håkansson fann honom längst in i ett bibliotek, som låg på första våningen. Mannen stod och grät, hela han skakade, och tårarna rann. Vad är du ledsen för? undrade Håkansson, fick du inte julklapp som de andra? Läs här sa mannen, varvid han räckte fram ett brev som legat i presenten.

Håkansson läste: Den som skriver detta är inte den det gäller, hon är för sjuk att skriva själv. Hon och hennes man fick ett barn, en son. När han var nästan färdig med gymnasiet, ville han sluta skolan, för att börja arbeta istället. Efter mycket tjat blev det så. Till föräldrarnas förskräckelse, valde han att bli sjöman. Efter första veckan till sjöss kom ett långt brev från honom. Efterhand kom bara vykort med korta hälsningar, och till slut kom inget alls. Kvinnan var idag änka, och nu undrade hon om den som får detta brev, möjligtvis kände hennes son, eller visste vad det blivit av honom.

Håkansson sade att han förstod att mannen kände hennes son, eftersom han blivit så rörd. Mannen tittade på Håkansson, pekade på sig själv varefter han sade: den mannen hon skriver om, det är jag.

Håkansson hjälpte mannen att mönstra av, såg till att han kom iväg till Göteborg. Han hann träffa sin mor innan hon dog.

Håkansson tyckte det var en märklig historia, så han började nysta i den. Det var inte meningen, att kartongen med julklappar där brevet fanns, skulle gått till Gdynia. Det skulle gått till sjömanskyrkan i Hamburg, men det hade blivit fel lastat i Köpenhamn. I Gdynia hamnade det i rätt händer på en man, som egentligen inte skulle fått gå upp till julfesten.

Håkansson ställde samma fråga till oss på jubileet, som han brukade ställa hemma, när han hade konfirmander: Tror ni att det var slumpen, eller kan det vara en gammal dams enträgna böner genom åren, att Gud skulle hjälpa henne finna sin son igen?

Om jag skall tro på något jag inte ser, så föredrar jag tro på Guds bönesvar, istället för på slumpen.

Nästa rehabiliteringsbrev kommer den 12 januari, efter alla helgerna.

Med detta önskar jag er alla: En Riktigt God Jul och Ett Gott Nytt År!“ //Kent