Jag kan tveklöst instämma i att det varit och är årets mörkaste dygn, eller i alla fall ett utav dem, och då syftar jag inte bara på vintersolståndet.
Den pinan det är att vänta på besked från onkologen är obeskrivlig och jag har inte fått särskilt mycket gjort idag. Sent i eftermiddags var pappa förbi för att berätta vad läkarna kommit fram till och imorgon kommer han berätta det med sina egna ord i sitt veckobrev som sannolikt hamnar när som helst i min inkorg.
För att bara orka mig igenom allt mörker just nu åkte jag ut till Ardennerhästarna på Stall Lidsjö igår igen och det höll på att fullständigt gå åt skogen, bokstavligt talat.
Eftersom jag lärde känna Ruter riktigt bra, när vi startade helgen med en långritt tillsammans, erbjöd Viktoria att vi kunde ta en tur på egen hand igår. Så när hon tömkörde ungstona gav vi oss iväg på egna äventyr.
Eftersom jag har noll lokalsinne, och bara ridit i skogarna runt Lidsjö en gång tidigare, lyssnade jag bara till halva vägbeskrivningen och förlitade mig på att Ruter skulle hitta hem igen om vi kom vilse. Vilket vi såklart också gjorde.
Om det berodde på att jag inte var tillräckligt lyhörd för Ruters vilja eller om han satsade på en extra motionsrunda innan jul, att det gick åt skogen, låter jag vara osagt. Men när det började skymma och dessutom småregna var vi nog båda tacksamma för att gårdshunden Simba vallade hem oss till stallet igen.
Det blev en betydligt längre runda än planerat men vad gör väl det när man är i gott sällskap och himlen dessutom öppnade sig EFTER att vi hittat tillbaka till stallet igen?
Slutet gott, allting gott och framförallt fick jag en hel del annat att tänka på än elände. T ex hur man kan komma på att betala flera hundra tusen för en bil som sladdade in på stallplanen i detta skick…
Jag han dock knappt lägga ut storyn på Instagram förrän min bror hörde av sig och undrade hur i hela friden jag kommit i kontakt med “Sveriges mest kända raggarbil”. Tydligen har den tydligen ett namn t o m. “Säffle Sheriffen” heter den och är något jag aldrig hört talas om tidigare, en sk. Pilsnerbil. //Å
Grattis till mig
Då kan jag titulera mig 54 plus, vilket helt ärligt känns sisådär. Särskilt när jag studerade det orangea kuvertet och konstaterade att det bara är ca 13 år kvar till pensionen och att jag därmed inte längre ens är medelålders. Skrämmande! Men så länge jag är...
Hihi.
Två bra saker.
En härlig häst.
Jag sitter på en sådan på min fb-bild.
Sedan en riktig bil.
Kram L
Misstänkte att det var i din smak. God Jul Lars. Kram Å