Tisdagar är ju numera lika med min fantastiska fars cancerbrev och idag skriver han det 19:e i ordningen. Denna veckan bjuder han på allt ifrån bananskal in i vårdkarusellen till människohandel med hjälp av Mona Sahlin och strålningskanoner.
“Under förra veckan har jag dagligen fått strålbehandlingar fem gånger. Eftersom strålkanonerna har servats under veckan har jag fått pröva på tre av fyra. Det äldsta rummet har en bara sex månader gammal strålkanon. Däremot är det enda rummet som inte har dessa fantastiska foton av himmel under olika årstider. Det hade kostat åttiotusen kronor att bygga om taket, och det tyckte man inte det fanns råd till.

Däremot fungerade önskemusiken perfekt. Sköterskorna fick min lista med femtio 60-tals melodier. De berättade, att de hade hört mor- och farföräldrarna spela dessa någon gång. I varje fall tyckte de bättre om dessa än förra veckas lista som var bara klassiskt och avslutades med en religiös sång av Einar Ekberg. Denna vecka blir det bara operett och musical, önskelistan är överlämnad och spelas för fullt.

Nu hade det tillkommit nya bestämmelser över helgen. Alla sköterskorna måste bära visir, och fick inte komma närmare mig än en meter.Hela tiden får jag beröm för att jag lyder kommandona, vilket känns bra. Det börjar bli lite rodnad och irriterad hud där man strålar, men inget som besvärar mig nämnvärt. Jag smörjer området som strålas regelbundet. Till och med håret börjar sakta återvända, och lite grand har jag börjat raka mig också. Alla de utslag och inflammationer på huden, som cytostatikan orsakade, har även börjat läkas. Så full av förtröstan och tillförsikt ser jag positivt på framtiden.

Nu skall jag berätta, hur det företag som vi är mest kända för i Sverige började, blev till, samt fortfarande är fungerande.Jag hade tillsammans med Sveriges generalkonsul i Gdansk, lovat att hålla föreläsning för en stor delegation från Socialdemokraterna i Sverige, som var på studieresa i Polen. Jag skulle berätta om hur det var att driva företag i Polen. Generalkonsuln skulle berätta om hur konsulatet arbetade. Föreläsningarna genomfördes, och därmed trodde jag allt var färdigt.

Någon månad senare ringde en av landstingstopparna från Kalmar mig. Han hade varit med på resan och nu undrade han om jag kunde tänka mig att komma till Kalmar. Där skulle socialdemokratiska kommunal och landstingsfolk från hela Sverige samlas för ett möte. De skulle vara ca etthundra personer. Han undrade om jag mot betalning, kunde komma på lördagseftermiddagen, och hålla samma föreläsning som jag hade gjort i Gdansk, två gånger för femtio personer åt gången.

Eftersom jag bara var hemma över helgerna, blev dessa nästan heliga, så viljan att göra detta var obefintlig. Eftersom jag hatar att säga nej tänkte jag att jag begär en stor summa för detta, så hoppar de av. Jag begärde rejält betalt för att ställa upp. Det köper vi sade politikern.

Jag blev nästan lite desperat och fortsatte med, att sedan kommer ju resan med flyg till också, (han visste ju inte att jag ändå skulle hem). Vi betalar för den också blev svaret.

Nu fanns ingen återvändo. Jag höll mina föreläsningar och när jag lämnade lokalen kom flera från Kalmar landsting springande efter mig. Deras fråga var om jag visste hur det är med läkare i Polen? Jag svarade att det vet jag, jag har nämligen en som granne, vi träffas och pratar ofta.

Det hela utmynnade i att två fulla flygplan bokades. Med på besöket var landstingsfolk från Kalmar för att under några dagar under vår ledning, dels träffa läkare, dels studera utbildningen på Gdansk universitetet, samt bilda ett företag tillsammans med oss för att lösa deras stora dilemma. Kalmar hade nämligen 22 hyrläkare permanent i sitt landsting och dessa kostade stora summor varje månad. Utbildningen motsvarade väl den svenska och intresse fanns från alla att göra något.

Vi kom överens om att starta två bolag. Ett som bara ägdes av oss, det skulle sköta rekrytering, och ordna språkutbildning i svenska med säte i Polen. Namnet skulle bli Medena. Det andra var ett gemensamt ägt bolag i Sverige, detta skulle sköta mottagande och försäljning till andra landsting. Detta bolag var skyldigt att följa kommunallagen eftersom det var ägt till hälften av Kalmar Landsting. Bolagets namn blev Kalmena AB. (Kalmar- Ena AB).

Polen var ju inte EU land, varför genast stora problem uppstod, dessa löstes efter hand, och slutligen återstod endast ett problem. Läkarförbundet motsatte sig på det bestämdaste. De påstod, att det fanns alldeles tillräckligt med läkare i Sverige.

Som tur var hade en av politikerna i Kalmar jobbat väldigt nära Mona Sahlin i riksdagen. På den tiden var hon tilltänkt som nästa statsminister i Sverige och en kraft att räkna med. Mona Sahlin gjorde ett fantastiskt arbete med att hjälpa oss få tillstånd att komma igång.

Vår första annons i Polen var enkel: Vi söker läkare för tjänstgöring i Sverige. Vi garanterar jobb efter godkänd språkutbildning. Vi fick 6200 svar och vi satte sex damer att sortera svaren i en vecka.

När det återstod ett hundratal kom det ner läkare från Kalmar för att välja bland dem. Vi hyrde ett helt hotell strax utanför Warszawa med både restaurang, konferenslokaler och rum. Hotellet var nybyggt och låg vackert vid en sjö. Där startade en åtta månader lång utbildning i svenska.

Min kollega Adams fru, var svensklärare och hade skrivet tre böcker i ämnet svenska för invandrare, blev rektor. Hon hade dessutom lärt sig flytande polska. Hon ledde utbildningen på ett mycket bra och professionellt sätt. Allt på kurshotellet var på svenska, tv, tidningar, även samtalen mellan eleverna på deras raster.

Alla 62 kursdeltagare blev godkända, Göteborgs universitet var nere och examinerade dem, därefter gick flytten till Sverige. Kalmar landsting kunde inte ta emot alla, det fordrades handledare och mycket annat varför vi erbjöd andra landsting att köpa av dem. De gick åt som smör, alla var lyckliga.

Efter denna första kurs och framgångsrika inledning följde en spännande tid med många saker som hände, men det sparar vi till nästa vecka.Veckans tanke: Om du tänker för länge på varje steg, kommer du att bli ståendes på ett ben. Fortsättning följer…………..” //Kent