Ikväll är jag arg på CANCER. Dels för det som min fantastiska far tvingas genomlida men även för det helvete min vän Robert och hans familj genomgår just nu. Cancerhelvetet är inte nådigt mot någon av dem men både pappa Kent och Robert med familj besitter ett par ovärderliga egenskaper. Nämligen de att aldrig ge upp förrän slaget är förlorat och att möta alla motgångar med inställningen att det kommer ordna sig.

Bilden nedan är ärligt stulen från frun Minettes blogg som du hittar HÄR.Förra veckan uppmanade Robert sina vänner på Facebook att bjuda på en dans till “Don´t worry” efter att han själv bjudit på en från sjukhuset. Vill du se min hittar du det på min Instagram (reels) ikväll och nedan har du pappas sjuttonde cancerbrev. Som vanligt kryddat med några osannolika men sanna berättelser från hans innehållsrika liv. //Å“I går var det dags för min första strålning. Jag togs emot av två mycket både trevliga och duktiga sköterskor som i ett samtal gick igenom allt som skulle hända, och vad som kunde gå fel. Sedan var det dags att lägga sig i strålkanonen. Rummets väggar var tre meter tjocka, och de kunde bara kommunicera med mig via högtalare. I taket var ett inifrån belyst, oerhört vackert molnlandskap, sett från någon liggande på marken. Det var trädkronor med körsbärsblom i sin bästa prakt. Nästa gång skall jag önska musik, vilket man kan göra. Stycket kommer att bli Våren av Vivaldi. Både för takbildens skull som för att jag anar våren i min behandling.

Det var inte förenat med varken smärtor eller obehag, möjligtvis lite obekväm liggställning, i övrigt bara intressant och spännande. Nu blir det en sådan här behandling femton gånger, varje dag utom lördag och söndag. Vilken tur att vi har strålningsenhet på Växjö Centrallassaret. Hade det varit för femton år sedan hade jag fått åka till Lund och då var det tjugofem behandlingar istället för femton. Jag tänker inte skriva cancerbrev varje dag, men jag skall försöka att skriva en gång i veckan även framöver, nästan säkert på tisdagar.

Nu till veckans tillbakablick.
Vi hade under ganska lång tid gjort marknadsundersökningar i Polen åt en konsult som var bosatt på Öland. Vi förstod att han arbetade på uppdrag åt företagen i Wallenbergsfären. Ofta var det innan något av dessa företag skulle ha styrelsemöte som uppdragen kom.

Min kollega Adam skötte denna kontakt och våra anställda skötte undersökningarna och skrev rapporterna. En dag ringde mig Adam från Warszawa och berättade att han hade fått förfrågan om han kunde arrangera ett möte med de ansvariga för inköpet av nya stridsflygplan till Polen. Det var många länder inblandade och konkurrensen var stenhård. Säljare gruppen från Saab/ BAE hade under lång tid, försökt få till ett möte, med de ansvariga i köpare gruppen, utan framgång. Nu hade Adam min kollega, fått frågan om han möjligtvis kunde hjälpa dem att ordna ett möte.

Adam bad mig ringa Henryk Ogryczak, näringslivministern jag skrev om förra veckan, ni är ju goda vänner sade han. Jag ringde Henryk, berättade historien för honom och gav honom namnen på de inblandade. Jag känner dem väl, fick jag till svar, han lovade att ringa tillbaka när han talat med dem. Detta var en måndag, efter en timme ringde han och undrade om de kunde vara i Warszawa på torsdagen för ett möte. Adam meddelade Saab att han fixat mötet tre dagar efter han fick frågan.

Tydligen fick detta Saab att tro att Adam besatt övernaturliga krafter. Vi fick i arbete för Saab att bevaka vad som hände, ordna några enstaka möten, samt skriva rapport varje månad. Om Polen valde JAS 39 Gripen, skulle vi vara beredda, att omedelbart anställa 25 personer i vårt företag. Dessa skulle hantera motköpsaffären, som Polen krävde. Vi fick även skriva på ett tysthetslöfte, som gällde så länge uppdraget pågick. Skadeståndet som gällde, om vi bröt det, rörde sig om flera hundra tusen kronor.

Ersättningen för uppdraget var en månadsumma som motsvarade lönen för flera anställda, och krävde inte mycket arbete men i samma ögonblick Polen valde något annat än JAS 39 Gripen skulle uppdraget upphöra.

Tyvärr fick vi på långfredagen beskedet, att Polen valt 48 stycken amerikanska F 16, till ett värde av 29,4 miljarder kronor. Motköpsaffären skulle bli 6 miljarder dollar. Vi tackade för ett bra uppdrag, och kände oss lösta från tystnadsplikten.

Det var lätt att tro att det var mutor inblandade, men jag är nästan säker att så inte var fallet. Däremot gällde det, att vara beredd på att bestickning behövdes, i affärer med de stora företagen.

Jag minns när vi kom på, att det fanns bra makadam i Sverige och att polska järnvägen köpte flera tusen ton om året. Den köptes och levererades med båt till Polen från Irland. Vi fann att Skanska hade stora stenbrott nära vattnet i Karlshamn. Vi fann även, att det gick mycket leveranser med massaved från Polen till Sverige.                                                                                                          
Massaveden transporterades på stora pråmar, som bogserades av starka bogserbåtar. Dessa pråmar och bogserare gick tomma tillbaka till Polen. Efter att ha fått priser på både makadam och transporten, hade vi en offert redo att presenteras, mycket lägre än det pris, de köpte från Irland för.

När vi skulle presentera offerten bad direktören för polska järnvägen norra distriktet, att få tala med oss under sekretess. Han berättade att vi skulle höja offerten med en viss summa, för vi skulle ändå vara billigare än irländarna. Summan vi skulle höja med skulle placeras på sex olika bankkonton, som tillhörde honom, och ytterligare fem höga tjänstemän inom järnvägen.

Jag borde ha förstått detta tidigare. Mannen ifråga hade som alla polska statliga tjänstemän på den tiden en låg lön, som knappt räckte att leva på. Denna man hade en ganska ny dyrbar bil och en större lantegendom som han bodde på. Frun hade dyra vanor, samt egen bil och arbetade inte. Deras båda barn gick på privatskola. Det är svårt att hålla denna standard, med knappt sextusen kronor i månadslön. Vi avstod affären, som vi tyckte både var riskabel och inte helt moralisk.

En annan historia som belyser hur det stod till med moralen i det polska statliga väsendet på den tiden, skall jag berätta här. Vi hade gjort ett avtal med Aura Light, företaget som startade 1939, under namnet Luma.

Vi skulle anställa en säljare i vårt företag, som skulle sälja deras longlife ljusrörsprodukter. Det var fyra olika typer av ljusrör, avsedda för olika miljöer. Varje ljusrör fanns i två längder och det fanns tio olika färger på ljuset från lamporna, beroende på om de skulle belysa kläder eller kött.

Eftersom Polen då inte var EU land, fordrades polsk “aprobata” för alla importerade produkter. Aprobata för elektriska produkter utfärdades i södra Polen, i Krakov. Vi ansökte om aprobata för våra longlife lysrör. Det skulle kosta motsvarande 4 500 kr.

Nåväl sade myndigheten, men det är ju fyra typer av rör, ok sade Aura, vi betalar väl då 18 000 kr. Nåväl sade myndigheten, men de finns ju alla i två längder. Ok svarade Aura, vi betalar väl 36 000 kr då. Nåväl sade myndigheten, men de finns ju alla i tio olika färger som alla måste få aprobata. Nu är det nog, vi avslutar detta sade Aura, vi kan inte betala 360 000 kr för ett tillstånd.

Jag bad Aura göra ett försök att bjuda upp chefen för myndigheten med fru till Sverige för att se företaget, detta skulle nog lösa problemet trodde jag.

Sagt och gjort, han och hans fru kom till Sverige, de stannade i en vecka, åt och drack och bodde på hotell, allt på Auras räkning. När de åkte hem hade han utfärdat ett aprobata som täckte samtliga Auras produkter till en kostnad av 4 500 kr. Inte nog med det, han utfärdade även en skrivelse, där han omtalade Auras höga kvalitet samt att han följt tillverkningen under en vecka i Sverige, varför han verkligen rekommenderade Aura produkterna. Han och frun hade en fantastisk vecka med lånebil så de varje dag kunde göra utflykter i omgivningen.

Dagens sensmoral blir, betala de anställda så skäliga löner, att de slipper lura sina arbetsgivare för att kunna existera på ett vettigt sätt. Nästa vecka handlar om hur vi började sälja pennor, papper och suddgummi i Polen. Fortsättning följer………… //Kent”