Igår gick en person som en gång i tiden betydde mycket för mig ur tiden. Det var inte oväntat men det kom ändå som en chock för mig när jag fick höra att man på lasarettet börjat förbereda för den sista sucken. Det som däremot var oväntat var min reaktion.
Plötsligt sköljde minnena från förr över mig och insikten om hur obarmhärtigt livet, sjukdomar och ålderdom kan vara slog mig med full kraft.
När jag sansat mig lite och torkat tårarna slog mig nästa insikt. Den om hur skört livet är, hur tacksamma vi måste vara varje dag vi får vara friska, ha våra nära och kära omkring oss och kunna tala om för dem hur mycket de betyder för oss. 
Personen som gick ur tiden var någons far, någons farfar, morfar och någons make. Han finns inte mer och det som inte sagts kan inte mera bli sagt. Därför vill jag än en gång påminna om hur viktigt det är att man visar sina nära kärlek, omtanke och säger högt det man kommer säga när de inte längre hos oss på Jorden vandrar. //Å
Grattis till mig
Då kan jag titulera mig 54 plus, vilket helt ärligt känns sisådär. Särskilt när jag studerade det orangea kuvertet och konstaterade att det bara är ca 13 år kvar till pensionen och att jag därmed inte längre ens är medelålders. Skrämmande! Men så länge jag är...
Så sant.Livet är så kort.
Ja alldeles för kort. Kram