Ibland är man med om upplevelser som sannolikt inte går att återberätta och min lördag var en sådan upplevelse. Men jag ska försöka…
Cia och jag hade bestämt att vi skulle picknicka och båtluffa i Stockholms underbara skärgård och den planen blev inte sämre av att Emil och Peter hakade på.
Efter en större förvirring gällande vilken båt vi skulle ta ifrån Nybrokajen hoppade vi på den vi trodde skulle ta oss till någon ö jag inte minns namnet på.
Efter ett par byten och ett missat tåg, eftersom killarna var sämre på att passera grindvakten än oss, hamnade vi dock på Ropstens (enligt Cia “jättefina, nyrenoverade”) perrong.
Vid det laget var klockan lunch, varpå det skrek i både mat- och dryckestarmen.
Därför beslutade vi oss för att ta ett litet smakprov från picknickkorgen och samtidigt skåla för Mark och Fanny Iglesias, vars vigsel/dop jag var inbjuden till några minuter senare.
Så här i Coronatider är det ju nämligen inte helt lätt att genomföra festligheter som tidigare, varför vigseln mellan Mark och Fanny samt dopet av sonen Valentin sändes digitalt.
Jag hade ståpäls och var blöt i ögonen hela vigseln och övriga pendeltågsresenärer var irriterade och hysssssshade, varpå jag myndigt informerade dem om att jag faktiskt var på bröllop. Än en gång stort grattis Mark och Fanny! <3
Slutligen hamnade vi på Gåsholmen där blott en av tre tog ett dopp. En till var i o f s väldigt nära. Jag och Peter var ingen av dem.
Picknicken på Gåsholmen var superb och Champagnen torr och kall.
Mätta, torra (3 av 4) och belåtna hittade vi så småningom en båt som tog oss DIREKT tillbaka till stan och rosé på Strandbistron.
Senare blev det middag på en grekisk restaurang och mysigt häng på Glashuset där Eddy och Jennifer spelade.
Utsvulten på kärlek som jag är ställde världens bästa Anna upp på lite hångel i baren. Resten är censur. 😉
En underbar, oplanerad, fantastisk och överraskande dag/kväll/natt i Stockholm blev det.
Men nu är det faktiskt ganska skönt att vara hemma, vila upp sig några dagar och ladda om för nya äventyr. P o K //Å
Grattis till mig
Då kan jag titulera mig 54 plus, vilket helt ärligt känns sisådär. Särskilt när jag studerade det orangea kuvertet och konstaterade att det bara är ca 13 år kvar till pensionen och att jag därmed inte längre ens är medelålders. Skrämmande! Men så länge jag är...
0 kommentarer