Med godkännande av textförfattaren Anne Rosendahl, som arbetar natt på intensivvårdsavdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala, vill jag uppmana ALLA att läsa texten hon lade ut på sin Facebooksida för några timmar sedan. Mer än så behöver inte sägas. LÄS! //Å“Natt på intensiven. Klockan är 21 och vi samlas för genomgång. Vi är med om en situation som saknar motstycke.

De senaste dagarna har varit omvälvande, nu har patienterna med Covid19 verkligen börjat att strömma in till oss och de är sjuka, väldigt svårt sjuka. Varje gång vi kommer till jobbet får vi nya riktlinjer att förhålla oss till, nya beslut är tagna.

Det är fantastiskt att se hur man mobiliserar, omprioriterar o skapar nya vårdplatser. Lokaler töms, respiratorer skakas fram och personal ställer upp från alla håll. Våra kollegor som gått i pension, bytt arbetsplats de senaste åren de kommer in. Personal från andra kliniker kommer till oss.

Denna natt har jag en kollega från anestesin med mig, hon är narkossköterska och ska nu hjälpa till att vårda intensivvårdspatienter. Vi har trevligt, hon frågar om respiratorinställningar, om sederingsdjup, hygienrutiner. Vi går igenom våra rutiner, vårt läkemedelsrum o det som känns viktigt, hon är medveten om att det snart kan vara hon som är ansvarig för en Covid19patient.

När vi vårdar dessa patienter har vi bla ett speciellt munskydd och glasögon för att skydda oss från att själva bli smittade. Efter 10 h är man minst sagt öm över näsa o kinder, några av mina kollegor har fått trycksår vid öron o näsa. Riktlinjerna säger att vi kan stå oskyddade 2 meter ifrån en patient, men om patienten hostar eller om vi suger slem – hur länge och hur långt flyger dessa små viruspartiklar då? Vi diskuterar med varandra. Någon är rädd för att bli smittad, andra inte. Det vi alla har respekt för är dock det faktum att det inte bara är äldre o multisjuka som blir svårt sjuka. Av de vi vårdar just nu är hälften yngre än 50 år. Och alla har heller inte underliggande sjukdomar.

Natten går och stämningen är god. Innan vi gick på vårt pass hade tyvärr ett par patienter avlidit men det gör att vi har lediga platser. Under natten kom en ny patient som kunde få den vård den behövde. Men vi är oroliga, vi vet att det när som helst kan slå till och komma fler, vi ser hur de har det i Stockholm och Italien.

Helt plötsligt har hela svenska folket blivit medvetet om intensivvård och dess betydelse (hur många gånger har jag fått förklara vad jag gör ”nej jag jobbar inte på akuten, utan på intensiven med de som behöver livsuppehållande vård för att överleva”), nu hyllas vi och kallas för hjältar. Restauranger kommer med mat till oss, igår blev mina kollegor bjudna på thai, idag på pizza.

Och många frågar – vad kan vi göra för att hjälpa er?? Vad behöver ni?? Mitt svar är: det allra bästa du kan göra är att verkligen följa och respektera de riktlinjer som finns för att förhindra smittspridning.

Det beslut du tar idag (gå till gymmet, handla fast du känner dig förkyld, låta mormor passa ditt barn, åka på den för resan du tänkt osv) – det kommer påverka hur det ser ut på mitt jobb om två veckor. Det kommer påverka om vi på intensiven har fullt eller om vi faktiskt kan ta hand om de svårt sjuka som kommer. Det kan vara ditt barn, din partner, din mormor, din pappa, din granne eller bästa vän som då är i behov av intensivvård.

Det handlar också om oss vårdpersonal, vi som redan jobbar extra, ställer in semestrar o föräldraledigheter för att vi så desperat behövs på jobbet nu. Vi måste orka, vi måste hålla oss friska under lång tid nu – vi förstår att det handlar om månader innan denna storm är över.

Nu sitter jag hemma, trött efter nattjobb o fortfarande öm i ansiktet. Imorgon ska jag jobba igen. Jag avslutar detta inlägg som så många andra gjort: jag går till jobbet för din skull, stanna hemma för min skull.”

Text: Anne Rosendahl, anställd på Akademiska sjukhuset i Uppsala.