För bara en liten stund sedan satt jag gömd under min hatt på en restaurang i city. Till sällskap hade jag en kall flaska bubbel, en ros och ett fint inslaget paket. En bit bort väntade ett bord på de två viktigaste människorna i mitt liv, med flaggan i topp!Om det inte varit för att de två viktigaste hade knutit kärlekens band för på dagen 50 år sedan hade jag sannolikt inte legat i bakhåll och skämt ut mig genom att sjunga “JAG MÅ DE LEVA” för Päronen och hela restaurangen.

 Men det gjorde jag så gärna för dessa båda som givit mig livet och som just idag firar 50-årig bröllopsdag!Finaste, finaste föräldrarna som jag talar om nästan varje dag för hur mycket jag älskar dem. Utan er vore jag inget och jag ser fram emot att fira er igen, tillsammans med resten av familjen, den 14:e februari på Alla Hjärtans dag!

Päronen fattade nämligen ett mycket klokt beslut om att vänta lite med det stora familjefirandet några veckor till eftersom vi firat både Jul, Nyår och min ömma moders födelsedag på mindre än 2 veckor.Därför blev det en thaibuffé på Foodie (älskar dem lite extra mycket för det valet) tillsammans med makarna Dahl, som är ett par av de allra bästa vännerna ikväll.

Missförstå mig nu inte. Foodie har lätt stans bästa mongoliska barbeque (och kanske den enda) och möjligen är det valet av den prisvärda restaurangen som gjorde att jag fick en riktigt fet budget av pappa till mammas bröllopsdagsgåva.Idag skrev dessutom min fantastiska far en kärleksförklaring på Facebook till min ömma moder. Eftersom jag vet att hon sällan läser Fb men däremot min blogg varje dag delar jag med mig av den här.

Älskar er båda till Månen och tillbaka och utbringar ett fyrfaldigt leve för er på bröllopsdagen och för att ni och vi får fortsatt många lyckliga år tillsammans! //Å“Är det någon som vet hur det är att ha varit gift (med samma kvinna) i 50 år? Jag vet eftersom jag gifte mig med Tranås vackraste flicka den 5/1 1970. Det var vintrigt och 22 minusgrader. Jag skakade, om det var kylan eller nervositet har jag aldrig förstått. Ann Britt tänkte mer på brudbuketten så den inte skulle frysa, än på mig.

Bröllopet gick bra med trumpeter och solosång och kyrkan full av folk, middagen likaså, men vid hemkomsten till Lidnäs började eländet. Sängen hade mina kompisar bäddat till oanvändbarhet, gardiner och rullgardiner var borttagna i sovrummet och en timme efter sänggåendet blixtrade det med jämna mellanrum fotoblixtar i fönsterna.

Visst har det stormat ibland, ja till och med varit orkan i äktenskapet, men vi har rett ut ut allt och gått styrkta ur problemen. Två barn och tre barnbarn är väl bevis nog. Nu går vi vidare mot nästa jubileum vad det nu än blir.” //KENT