Jag har slagits av en insikt. En inte helt välkommen insikt för att vara alldeles ärlig. Insikten jag har kommit till är att jag känner mig ensam.
Egentligen känns det oerhört löjligt att jag beklagar mig över att jag känner mig ensam. Jag menar, hur kan man känna sig ensam när man har familj och vänner som hör av sig stup i kvarten för att höra hur man mår, om man vill ha besök eller hänga med på något roligt. Jag borde verkligen bara knipa käft och vara tacksam! Men jag kan inte hjälpa att det jag just nu saknar är någon som bara håller om mig när jag ska sova och stryker mig över kinden när tårarna kommer. Någon att våga vara svag tillsammans med.
Känslan är märklig och tudelad. Det senaste 1.5 året har jag klart deklarerat att jag under inga omständigheter vill träffa någon ny att dela mitt liv med. Jag har haft lite otur i kärlek och det har bidragit till att jag valt att behålla nyckeln till mitt hjärta för mig själv. Jag trivs med mitt kravlösa singelliv och har varken planer eller plats för att ändra på det. Men i stunden som varit får jag faktiskt erkänna att något/någon har saknats mig…
“Jag kan klara mig själv, kan gå ut varje kväll
Komma hem när jag vill
Se en skräckfilm och sen kan jag somna igen
Utan dig tätt intill
Har min tidning ifred och en säng som är bred
Så bättre kan ingenting va
Jag ljuger så bra”
Bra skrivet !
Och fint att kunna erkänna för sig själv att man vill ha någon som tar hand om en och som man själv kan stötta och ösa kärlek över. Och då menar jag inte barn , föräldrar , vänner det är en annan slags kärlek. Har erfarenhet av att leva själv med min dotter. Men så hände det att jag träffade min prins och nu har vi levt tillsammans i 10 år.
Du hittar säkert rätt du också Åza.
Läser din blogg och gillar den och ditt sätt att beskriva ditt liv. Lycka till i framtiden med ditt liv!
//Inger.
Tack Inger! Dina ord gör mig glad, likaså att du har hittat din prins. Stort Grattis till er båda. Kram Å
Inte alls löjligt! Ett fint inlägg tycker jag. Och även fint att den känslan infunnit sig, det är bra att vara singel att stå på egna ben ett tag men plötsligt är man redo att släppa in någon.
Själv har jag precis flyttat från vännerna och jobbet i Stockholm och saknar den där sköna, enkla vänskapen där jag bor nu. Småtjattra om allt, se en film och kunna somna på soffan ihop. Kravlöst helt enkelt! Svårt att finna nya såna vänner när man är 35 och har barn. Men skam den som ger sig!
Tack Malin!
Jag hoppas verkligen att du finner nya/fler vänner som förtjänar din vänskap. Faktum är att så många nya vänner som jag har fått de senaste två, tre åren har jag aldrig haft så jag tror definitivt inte att det är kört för din del. Trevlig helg! KRAM