Just nu är det tungt. Tungt, tomt och tragiskt. Ofattbart tragiskt.

Igår drabbades nämligen familjen av ett högst oväntat dödsfall och jag är så enormt ledsen djupt in i själen över detta. Även om döden är något som slutligen drabbar oss alla så inträffade den i detta fall för tidigt och helt oväntat.

Sedan jag föddes har det nämligen funnits med en unik människa i mitt och min familjs liv. Hon har vakat över mig, bannat mig och älskat mig från den första stund jag slog upp mina blå. Framförallt har hon alltid funnits där och jag inser nu att jag alltid har tagit henne för given. Det kan jag inte göra längre för igår hittade min mor henne livlös i sitt hus, det stora vitkalkade huset med röda dörrar, vilket ligger i den lilla by jag växt upp i. Huset jag själv hittade till när jag bara var ett par år gammal för att jag visste att någon som älskade mig bodde där.

Hon som älskade mig hette Carin och var min Gudmor.

Carin har alltid funnits med oss. Jular, midsommaraftnar, födelsedagar, namnsdagar (vi hade båda samma mellannamn) m.m. Hon var inte bara Gudmor till mig, hon var en del av vår familj och kommer så alltid förbli.

Just denna julen umgicks vi på juldagen och av någon oförklarlig anledning hade jag inte bråttom någon annanstans utan dröjde mig kvar betydligt längre än jag tänkt mig. Efter middagen hämtade jag julklappen jag alltid ger Carin. Denna gången blev det en av de egenhändigt gjorda julgrupperna som jag så stolt visat upp.

Carin blev jätteglad och Tim var stolt över att han hade bidragit med mossan. När mamma och pappa igår väntade på ambulansen hade de sett att min julgrupp/ljusstake stod framme. Alla fyra ljusen var nedbrunna och det gör mig så oerhört glad att veta att min älskade Gudmor tänt gåvan hon fått av oss.

En gåva från Carin som jag har sparat är tyrolerklänningen på bilden nedan. Jag minns än idag hur oerhört fin jag alltid kände mig i den och när jag bar den var jag lite extra mycket Carins flicka.

Sist jag träffade Carin var i tisdags. Hon och föräldrarna vinkade av mig vid tåget när jag skulle till Stockholm. Det var kallt så de satt kvar i bilen men vi vinkade till varandra och önskade gott slut och gott nytt.. Jag ville gett henne en kram men eftersom jag var förkyld avstod vi från det. Vad jag önskar nu att jag inte hade varit förkyld.

Jag önskar också att jag lyft luren eller tittat förbi Carin alla de gånger jag tänkte att jag skulle göra det men lät något annat komma emellan. Och jag skäms lite över att det inte blev oftare samtidigt som det känns som igår jag klippte pappersdockor tillsammans med Carin. Pappersdockorna som jag vet fortfarande ligger kvar i lådan i köksbordet vid platsen jag alltid satt när jag drack apelsinsaft och mumsade i mig Noblesse.

Igår samlades familjen för att stötta varandra, hedra och minnas Carin. Även Tim anslöt trots att det inte är mammadagar eftersom också han varit en av Carins ögonstenar. Alla kände att hon på något märkligt sätt fortfarande fanns med oss och vi är övertygade om att hon kommer fortsätta göra så under lång tid framöver.

Älskade Carin, den bästa Gudmor jag kunnat ha, vila i frid. Vi ses i Nangiala.

/Din Åza