I vår familj är det ett stående skämt att min ömma moder alltid befinner sig på en helt annan plats än vad hennes mobiltelefon gör, och den som retar henne mest är hennes make. Men på senare tid har jag insett att min fantastiska far inte är mycket bättre han, vilket det gläder mig att han omedvetet bekräftar till omvärlden i veckans kåserier.

Ett fint konstaterande är också att generositet oftast lönar sig… Kram Å

Foto: Ulrika Claesson Månsson

“Välkomna till en ny härlig vecka! 
Alldeles nyss hemkomna från Polen, som vi åkte till i torsdags. Förvånansvärt vad allt har blivit mycket dyrare i Polen, på de ett och ett halvt år vi inte varit där regelbundet. Naturligtvis var det roligt att tanka diesel där. När vi åkte kostade dieseln i Sverige nära 20 kr per liter. Vi kom till Polen med flugor i tanken, så lite bränsle hade vi kvar när vi tankade. Priset var 13,50 kr per liter och då ingår vägskatten också! Det är ett rättvist system, kör du lite, eller har en liten bil betalar du bara lite i vägskatt. Har du stor bil eller kör mycket, betalar du mer. På detta sätt får ju även alla utlänningar betala vägskatt i Polen, när de använder vägarna där. Det går heller inte att strunta i att betala skatten, som många gör i Sverige.När vi kom till lägenheten, fann vi att vattenskadan inte hade blivit mindre, två väggar var blöta och täckta av mögel. Vi är tretton, som gemensamt äger huset och lägenheterna. Den som äger lägenheten över vår, är ett företag som jag tror heter Polish Connection Sp.zoo. Jag tror de finns i England. De hyr ut lägenheten dygnsvis eller veckovis. Detta är tredje gången de har översvämning, som dränker vår lägenhet. Vi har en gemensam förening som heter Attica. Dessa letar förtvivlat efter någon ansvarig ägare, som genom sin försäkring, måste betala för reparationen av vår lägenhet.Sista dagen som vi var där, ringde en gammal vän, fd, industriministern Henric Ogryzak. Han ville absolut träffa mig, han behövde bara max en kvart berättade han. Vi bestämde att mötas på en restaurang tvärs över vårt torg. Jag var där prick klockan 13. Ingen Ogryzak syntes till. När klockan hade blivit 13.30 gjorde jag mig beredd att gå hem. Då kom Ogryzak, han hade försökt ringa, utan att lyckas. Min telefon hade varit avstängd. Jag kom inte ihåg koden för att öppna den. Fredrik var i vårt hus, och letade upp koden, samt sms:ade den till Ann Britts telefon. Ogryzak hade fått problem med trafiken, samt svårighet att hitta parkering.Han var nu inblandad i produktionen av fartyg med en dw på 6 000 ton, alltså mindre fartyg. Det var fantastiska fartyg som kunde användas för sex olika typer av transporter. De var inte djupgående, och kunde därför angöra små hamnar. Ett utförande var som bulkskepp. Nu hade han hört om cementkrisen i Sverige. Han visste att det fanns en enorm cementfabrik i Polen, som gott kunde täcka Sveriges behov.Han ville inte sälja dessa fartyg, han ville leasa ut dem. Nu undrade han, om inte jag hade någon eller några i mitt kontaktnät, som kunde vara intresserade av att leasa något eller några av dessa fartyg. Fartygen var dessutom helt avgasfria, så även miljöaspekten var tillgodosedd.

Vi blev sittande i nära tre timmar och talade gamla minnen. Jag har skrivet om detta i ett tidigare veckobrev, men upprepar det gärna. När vi etablerade Stena på linjen Karlskrona Gdynia, var jag Vd på det rederi, vi startade åt Stena Line, nämligen Ena Line, vilket som jag var chef för i två och ett halvt år. Redan tidigt bestämde sig Stena Line för att ha ett styrelsemöte i Gdynia. Henric Ogryzak som då var vd för Gynia Shipyard, ville väl imponera på Stena, för att kunna få framtida reparationer och nybyggen åt dem. Han bjöd därför in hela styrelsen på middag på den dyraste och bästa restaurangen i Gdynia. Gästerna hämtades med varvets stora Mercedes, som hade varvsflaggorna på framflyglarna.Bilen gick i skytteltrafik mellan hotellet och restaurangen. Stena Lines chef över alla restaurangerna på de 34 fartygen, en italienare, Guiseppe Ravenna, var med. Han fick välja vinerna till maten. Jag satt vid sidan av Henric Ogryzak. När middagen började lida mot sitt slut, viskade Ogryzak frågan till mig: Har du ditt kreditkort med dig? Han berättade, att han på eftermiddagen hade blivit avskedad, samt att man hade berövat honom han kreditkort. Jag låtsade om intet, betalade för middagen. Det var den dyraste måltid, jag har betalat för i hela mitt liv.Efter ungefär ett år ringer telefonen på vårt kontor. Växeltelefonisten svarar, hon blir alldeles vit i ansiktet. Hon säger: industriministern ringer och söker Kent. Min högra hand Ilona säger: “det finns ingen minister i hela världen, som skulle be att få tala med Kent. Jag tar samtalet och spisar av token”. Hon tog samtalet, nu var det hon som blev vit, “det är ministern”, sade hon. Jag tog samtalet, det var Ogryzak som ville komma och besöka mig med sin son dagen därpå. Han hade då blivit industriminister i Polen.Dagen därpå kom jag till kontoret, klädd i uddabyxor och en t-shirt. Det var högsommar, och nära trettio grader varmt. Ilona tittade på mig, sedan sade hon, gå hem och byt till mörk kostym, vit skjorta och slips. Jag lommade hem och bytte kläder. Efter någon timme kom Henric Ogryzak och hans son Adam. De var klädda i shorts, kortärmade skjortor och sandaler. Där satt jag i min mörka kostym och svettades. Ogryzak ville att hans son Adam, skulle börja arbeta i vårt företag, för att lära sig hur vi arbetade. Adam arbetade, tror jag ett och ett halv år hos oss. Han var oerhört populär, framför allt bland flickorna. Sedan stack han till Irland, där startade han ett likadant företag som vårt.Om allt detta blev vi sittande och talade i nära tre timmar. Ann Britt var inte glad, när jag kom hem. Jag hade ju lovat henne vara borta i max en halv timma.

Den dyrbara middagen fick vi betalt för flera gånger, detta genom flera olika projekt vi fick genom Ogryzak.Nu tänker jag berätta om en liten resa, som jag gjorde med Volvo. Det skulle bli konferens med presentation av nya produkter. Resmålet var hemligt.

Vi samlades på Landvetter. Det fanns inga skyltar, bagage taggarna vi fick, visste ingen vad de betydde. Min kollega var inne på toaletten och styrkte sig inför flygningen.

Så småningom fick vi gå ner för en trappa. Därute stod en flygplatsbuss för att ta oss till flygplanet. Någon i sällskapet skojade och sade: detta är ju en norsk airbus, förstår ni väl, det är Norge vi skall till. Han hade rätt, ganska långt bort stod det två mycket vackra veteranflygplan, två ombyggda renoverade DC 3: or från 2:a världskriget. De blänkte som om de hade varit av silver. Inredningen var superfin. Flygvärdinnorna var klädda som de var på femtiotalet. Efter någon timmas flygning landade vi i Geilo. Det är ett välkänt norskt skidområde. Där hade vi vår konferens, på ett mycket bra hotell. En lunch åt vi ute i solen, hotellet hade stora utegrillar. Någon skidåkning blev det inte. När vi flög hem var det samma flygplan. Jag tror mig ha hört att ett av dessa båda flygplan senare totalhavererade.

Nästa vecka blir det något annat. Fortsättning följer……………………..” //Kent