Med tanke på bravaderna min far delar med sig av idag behöver man nog inte fundera över vem jag fått mitt brinnande intresse för snabba bilar ifrån. Dessutom är det sannolikt föga förvånande att jag likt min far kört bil utan körkort. En av gångerna involverar faktiskt min fars gode vän, som tyvärr lämnade jordelivet förra veckan. Så varsågod, denna veckan bjuds det på syndabekännelser från både mig och min fantastiska far.Det var en midsommarafton och jag gick i nian på Hagaskolan i Alvesta. Eftersom jag umgicks med en hel del äldre kompisar hade de flesta bil, körkort och tillgång till både mellanöl och hembränt. Eftersom det vad midsommar hade de dock förståndet att ställa raggarbilarna men behövde en fyllechaffis som kunde skjutsa dem mellan festplatserna. Senare förstod jag att det sannolikt var anledningen till att de var så angelägna om att lära mig köra bil tidigt.
Självklart tog jag på mig uppgiften som fyllechaffis, bakom ratten på en stor, svart Ford Granada med eldslågor på sidorna. I en korsning hade jag dock oturen att möta den av pappas goda vänner som tyvärr gick bort i söndags, och jag kan än idag le åt den förvånade min jag fick tillbaka när jag instinktivt lyfte handen till hälsning.

Väl hemma hos Päronen igen hann jag knappt innanför dörren innan jag ropade till min pappa att jag hade något att berätta. Innan jag ens hann börja berätta svarade min fantastiska far lugnt “Jag vet, Allan har ringt”.

Det var kort om min egen raggare period och nedan bjuder min fantastiska far på flera fartfyllda historier… //ÅRehabiliteringsbrev no 15
“Ingen större förändring i hälsoläget men i helgen som gick, lämnade en av mina bästa vänner, tillika Odd Fellow broder oss. Han gick ur tiden på söndagsmorgonen, efter ett rikt liv som blev även rikt på många år.

Ur hans mun gick många betydelsefulla ord, och ur hans händer har många goda gärningar kommit. Att få vara både en duktig konstruktör, företagsledare och duktig grovsmed, är det få förunnat att vara. Han var allt detta, och en sak jag speciellt minns var att han ofta sade: rena händer är lata händer.

Det känns som om ett nytt kapitel i ens eget liv har börjat i sorgen efter honom.Det känns som att vaccineringen kommer närmare, många vänner har redan fått sin första spruta. Sedan väntar en återhämtningens tid. Vi har redan bokat en långhelg på ett slott i Skåne i slutet av april. Vi har även redan bokat en vecka på Teneriffa i mars 2022.

Nu gäller det att försöka återta positionen i de företag jag sitter i styrelsen för. Det har inte varit så lätt, med sammanträden på Zoom. Det kan aldrig ersätta personlig kontakt, kroppsspråk och de gemensamma måltiderna.

Jag sitter ju även sedan många år, som ordförande i Moheda Sockens Hembygdsförening. Föreningen har över åttahundra medlemmar, och är normalt väldigt livaktig. Det gångna året har i stort sett allt varit pausat. Alla längtar till att allt snart skall återgå till det normala igen.Jag berättade förra veckan att jag fick en bil av min far när jag fyllde sexton år. Anledningen var att jag inte, skulle köra ihjäl mig på motorcykel.

Naturligtvis sågs detta inte med blida ögon av grannar och andra som visste hur det låg till. Jag var naturligtvis anmäld och polisen jagade mig ständigt, men jag hade turen att slippa undan. Dock var det nära, speciellt två gånger, dessa jag skall berätta om.

Jag hade varit i Torpsbruk en söndagseftermiddag, för att köpa mig en tidning och en korv, i kiosken som på den tiden fanns där. På hemvägen fann jag bakom mig en svart Opel Kapitän. På taket fanns två blinkande röda lyktor, och i bilen såg jag, det satt två poliser. De försökte köra om mig men jag hindrade dem, de började tuta med polissirenen, men jag hindrade dem effektivt att ta sig förbi mig.När jag var nästan framme i Lidnäs, svängde jag in på en liten väg som går till och genom en by som heter Brantåsa. Jag körde genom byn,  polisbilen var alldeles i bakändan på min bil.

I Brantåsa valde jag en ännu mindre väg som jag hade kört några dagar tidigare. På denna vägen hade man lagt upp två stora lavar med massaved, en på varje sida av vägen. Jag hade krypkört genom detta hinder på vägen tidigare och jag visste att min smala Singer gick igenom, med kanske fem centimeter på varje sida. Jag kom lyckligt igenom, medan den breda polisbilen stod på andra sidan, blinkade rött och tutade.

Med andan i halsen körde jag snabbaste vägen hem, kastade mig ur bilen, och sprang och gömde mig. Jag hann bara gömma mig, så kom polisen inkörande på gården. De klev ur sin bil och frågade min far vem som hade kört Singern nyss och var denne fanns. Min far svarade, att han inte visste. Det är så många som kör den där bilen, så det kan jag inte hålla reda på, sade han. Poliserna återvände till sin bil med oförrättat ärende, jag själv var tacksam men vågade inte ut och köra mer den dagen.Den andra gången det var nära, det var en lördagskväll när vi var på väg till dans i Lammhult Folkets hus. Vi var fyra i bilen och eftersom jag var den ende som inte hade körkort var det jag som körde. Några kilometer före Lammhult, fick jag se att det kom en polisbil bakifrån.

Eftersom Polisen kände till både mig och bil gällde det att stå på och min Singer var både snabb och stark, hade dubbel förgasare och överliggande kamaxel som svarade för styrkan. Jag såg att polisbilen tände de röda utryckningslamporna och jag körde så fort jag kunde. Jag såg att avståndet till polisbilen ökade.

När jag kom in i Lammhult svängde jag höger mot Asa. Efter ett par hundra meter fanns en tjock häck och bakom den en trädgård. Jag kände de som bodde där och jag hade besökt dem några gånger.Jag var inte säker, huruvida det fanns några grova träd, på andra sidan häcken, men jag kunde inte minnas, att jag sett några sådana, så jag släckte belysningen och körde rakt genom häcken. Där fanns inget träd och efter några sekunder såg vi polisbilen, som med rödljus och sirener, passerade förbi oss. Efter nära en timme i mörkret bakom häcken vågade vi oss fram och backade ut på vägen igen. Den av oss som hade körkort, fick även äran att köra hem den natten.

På den tiden hade polisen nästan uteslutande Opel Kapitän. Utryckningsljusen var inte blå utan röda. Bilarna var svarta och de hade sökarljus monterade på sidan. I övrigt var allt standard.

När jag fyllde arton år, tog jag omedelbart körkort, jag körde en timme med körskollärare, och jag klarade teorin på första försöket.

Med körkort var det dags för bilbyte, och därmed även byte av image, till att bli den så kallade raggare perioden i mitt liv.

Men mer om det i nästa vecka. Fortsättning följer……….” //Kent