Det är inte konstigt att man blev som man är när man vet vem man brås på…. //Å

“Ingen större förändring i hälsoläget. I helgen som gick fyllde vår dotter Åza femtio år. Det är förunderligt, för hundra år sedan var livet nästan över vid femtio. Idag ser jag henne som den tonåring, hon en gång var. Att sedan hennes son har fått körkort, och snart är färdig med sin utbildning, har nästan gått förbi mig.Att man är rik på år, betyder ju bara, att de snart tar slut, och man blir en av dem, som fanns för längesedan.

Nu skall vi inte bli alltför djupa, utan glädjas åt dagen som är. I lördags eftermiddag kom hela vår klan för att äta av alla de snittar, min kära hustru hade gjort. Till detta dracks en alldeles äkta och dyr champagne, skänkt som födelsedagspresent av en nära vän.

Efter den lilla sittningen (på behörigt Corona avstånd) åkte hela klanen, utom jag och min hustru hem till Fredrik och Sofia, för att äta födelsedagsmiddag, Åza till ära.I morgon skall jag träffa min husläkare, för att besiktiga hälsoläget, samt få ett läkarintyg till transportstyrelsen, för att förnya mitt körkort. Tidigare hade jag både lastbil, släpvagn och buss, men dessa drog man in för några år sedan. Idag har jag motorcykel, personbil, släpvagn och Europamoped. Dessa räcker gott för mig.

Idag skall jag berätta om mitt äventyrliga liv efter realexamen. Jag stod där alltså, med en erövrad grå mössa, med fyra snoddar runt mössan. Föräldrarna trodde jag skulle studera vidare, men själv tyckte jag mig vara mätt på kunskap. Jag började istället arbeta som hjälplastare på föräldrarnas åkeri. Det var alltid två personer på varje lastbil på den tiden. Det var tungt men intressant. Jag lärde mig backa med släp, och ibland på nätterna fick jag även köra långtradaren.Vi hade en lastbil som körde kokande asfalt från järnvägsstationen i Lidnäs till ett asfaltverk, som låg i Bredhult på vägen till Berg. Det ingick att med stora blåslampor, värma asfalttjäran, som kom i järnvägsvagnar, tilsl den blev flytande. Min farbror Hjalmar skötte eldningen, han började elda tidigt och sedan eldades hela dagen. Sista asfalttjäran levererades till verket vid elvatiden på kvällen, så att tankarna på verket skulle vara fulla när verket startade klockan sju på morgonen.

En dag skulle sista lasset med tjära lastas ur vagnen. En kompressor på lastbilen sög i sig asfalten och det slarvades ofta med att klämma fast slangen vid järnvägsvagnen.Den här kvällen hade min farbror Hjalmar eldat alldeles för bra. Tjäran var så tunn och lättflytande att kompressorn inte hann med. Slangen höll på att glida av, och detta såg Hjalmar, han störtade fram för att trycka tillbaka slangen.  Precis när han var framme, lossnade slangen, den tjocka etthundraåttio grader varma tjäran sprutade över Hjalmar.

I flera månader låg Hjalmar på Växjö lasarett, han hade enorma brännskador över hela överkroppen. Som tur var hade ögonen klarat sig, tack vare glasögonen. Hjalmar var vid medvetande när han kom in. En läkare utbrast, vad skall vi få bort detta med? Han menade den stelnade tjäran, som var över hela Hjalmars överkropp. Hjalmar svarade, hemma brukar vi ta fotogen.Min far följde med till lasarettet. På den tiden fanns taxi i den lilla byn Lidnäs, och denne fick då köra Hjalmar till Växjö. Jag minns när vi besökte Hjalmar, att det var en fruktansvärd lukt i rummet, all den sjuka vävnaden fick ruttna bort, och sedan skrapade man rent efterhand. Ingen kunde förstå, hur någon kunde överleva så svåra och stora brännskador, men det gjorde Hjalmar.

Olyckan skedde någon gång vid tiotiden på kvällen, och sista lasset till asfaltverket måste köras. Jag viste ju hur allting fungerade, så jag fyllde tanken på lastbilen, sedan körde jag till Bredhult med lasten. När jag lossade lasten, hoppade slangen upp och sprutade över mitt ena ben. Jag har fortfarande brännmärken kvar på benet.Min första körupplevelse, även den var utan körkort var när jag var åtta år. Vi hade ingen personbil, så alla transporter, även privata persontransporter, fick ske med lastbil. 

Vi var på besök hos min mors kusin i Borås. Jag satt i lastbilen, och lekte att jag körde. Plötsligt fick jag igång motorn, ettans växel låg i, och bilen började rulla. Den gick igenom grannens rejäla häck, fortsatte in på grannens tomt. Där stannade den inte, förrän den kört upp för en trappa, och sedan demolerat grannens hela glasveranda. Det blev en dyr historia för mina föräldrar, och ett slut på mina chaufförslekar.Nästa motoräventyr inträffade när jag hade fyllt 16 år, och tjatade på mina föräldrar om att få ta motorcykelkörkort. Jag hade istället fått en moped Husqvarna Silverpil. Med min trimmade moped lyckades jag vurpa. I vurpan hamnade jag, med mitt oskyddade huvud, en decimeter från en stor sprängsten. Jag bröt armen vid axeln, och fick gå en hel sommar, med en stor ställning på överkroppen, en spik genom armen, och en fjädersträck i spiken. Armen fungerar fortfarande inte som innan olyckan.

Jag fortsatte drömma om en riktig motorcykel. Min far gjorde då något riktigt smart. Han köpte mig en begagnad personbil. Han sade som så, när han överlämnade bilen: Det är bättre heren åker dit, för att inte ha körkort, istället för att köra ihjäl sig på motorcykel.Bilen var en Singer Matros, den hade dubbla förgasare och överliggande kamaxel. Invändigt var det läderklädsel och träinstrumentbräda. I bakrutan var en rullgardin som via ett snöre vid föraren kunde dras upp. På den hade jag målat en bukett tulpaner. Jag åkte aldrig fast, innan jag fick mitt körkort, men två gånger, körde jag ifrån polisen med bilen, och klarade mig. Mer om detta i nästa veckobrev.

Fortsättning följer…………” //Kent