Då var det tisdag igen och därmed dags att lämna över bloggen till min fantastiska far. Denna gången ber han om Guds förlåtelse och bjuder på nya anekdoter från förr. På återhörande! //Å“Det är inga större förändringar i hälsoläget. Det mest dramatiska som skett i veckan som gick, det var att min hustru, som klippte mig under många års tid ända till dess jag lärde mig, att i Polen kunde jag få en vacker ung kvinna att sysselsätta sig med mitt hår i en halvtimme för trettio kronor. Till min hustru sade jag att de klippte bättre, och att jag hade mera tid för klippning när jag var Polen.Nu skulle min hustru på nytt ta hand om min kalufs. Det blev inte bra. Ett stort jack där fram, detta skyllde hon på mig.

Håret växer säkert ut igen och familjelyckan består. Har man varit med i mer än 3 kvarts sekel, är man inte så noga med frisyren längre. Aftonbönen blir heller inte en bön längre, utan mera ett antal påpekanden för vår herre, Gud förlåte mig.Idag skall jag berätta om den märkliga invigningsfesten för vårt företag och kontor, samt en del ytterligare om kavaljererna på svenska sjömanskyrkan.

När vi hade avtalet med Almi Kronoberg säkrat, kontaktman på Almi utsedd, samt kontoret renoverat och klart, var det dags för invigning.

Almi hade bjudit in landshövdingen för länet, den förre justitieministern Sten Wickbom till invigningen. Tillsammans med Almis chef och flera företagsledare, hade Almi bokat två affärsreseflygplan, dessa var välfyllda. Även journalister var med på besöket.Vad som var ännu större, det var att min kollega Adam, med sitt stora polska kontaktnät, från den tiden då han arbetade mycket aktivt för solidaritetsrörelsen från Sverige, lyckats bjuda in ett stort antal polska verkliga VIP gäster.

Efter kontorsinvigningen och bandklippning var det stor fest i sjömanskyrkans stora sal. Över etthundra gäster var inbjudna på buffé middag. Framför varje gäst stod en halv liter polsk vodka med ett rött sidenband om halsen.Festen skulle börja, men ingen landshövding och ingen Almi chef syntes till. Vi kunde ju inte börja utan dessa celebriteter så det var bara att vänta.

Efter nära en halvtimme kom de. Det visade sig att landshövdingen hade tagit sig en eftermiddagslur.

Eftersom han hade en svit på hotellet, hörde han inte hur de knackade på hans dörr, ej heller att de ringde på honom.

Almis chef hade till slut fått låna nyckel till sviten i receptionen, så han kunde komma in och väcka honom.Festen fortskred under trevliga former och jag hade landshövdingen till bordet. Jag hade bara tagit en snaps ur min flaska men plötsligt finner jag min flaska tom. Framför landshövdingen står, ser jag min flaska. Efter ett tag är även den flaskan tom. Helt stadig på fötterna, håller landshövdingen ett vackert tal till företaget Ena. Jag förstår fortfarande inte, hur någon kunde tåla denna mängd sprit, utan att bli påverkad.

Dagen efter fick de svenska gästerna lite tid för shopping och på eftermiddagen flög de tillbaka till Sverige.Det var intressant att läsa i en av de stora polska kvällstidningarna, vad journalisten som hade varit på invigningen skrev. Ett litet svenskt företag, som man förr aldrig hade hört talas om, hade öppnat verksamhet med några få anställda i en hyrd lokal. Han skrev att det var fullständigt ofattbart, hur detta kunde dra sådan uppmärksamhet. På invigningen hade han träffat en svensk landshövding, tre polska landshövdingar, två amerikanska professorer, ett antal polska och svenska företagschefer, många journalister och flera andra betydelsefulla personer.Detta var ju mycket bra för oss, eftersom vi behövde legitimitet, för att kunna göra bra marknadsundersökningar. Efter denna invigning hade vi det.
.
Idag skall jag berätta om en annan kavaljer på sjömanskyrkan. Han var norrman, hyrde ett litet rum på kyrkan, men hade också tydligen en lägenhet borta i Szczecin

Han höll på att skriva på ett stort romanverk, påstod han. Han var anställd av norska säkerhetspolisen berättade han. En vecka varannan månad var han borta i Szczecin, själv påstod han att när han var där, jagade han norska förrädare och spioner.Ett elakt rykte sade att han var så kallad periodare alkoholist. På kyrkan drack han inte ens öl, men efter spionjakterna såg han väldigt sliten ut.

En annan av kavaljererna var även han norrman. Gift med en polsk dam och lägenhet i stan. Varje dag kom han till kyrkan för att läsa tidningar och dricka kaffe.

Han hade alltid synpunkter på det mesta, han var otroligt lättstött, och när han blev irriterad, var han väldigt otrevlig.

Han hade en norsk dialekt som var nästan omöjlig att förstå, och hans polska var lika obegriplig.Nästa vecka skall jag berätta om ytterligare några av kavaljererna samt lite grand om de olika prästerna.  Jag hade förmånen att lära känna fem olika präster innan kyrkan lades ner.

Det kommer även en snutt om företaget från den här tiden. Fortsättning följer………” //Kent