I fredags fyllde Inga-Lill sex veckor och självklart kunde inte Tim och jag hålla oss från att gratulera. I exalteringen glömde vi dock presenten hemma men vi har lovat Inga-Lill att vi kommer gottgöra henne för det när hon har flyttat hem till oss.
Tänk att det bara tre veckor kvar tills vi hämtar henne! Längtar så det värker och jag tror att hon kommer bli medicin för mig i denna tuffa tid i livet.
Dock är jag 100% inställd på att det kommer bli skitjobbigt också. Jag har ju haft valp några gånger tidigare i livet och de första veckorna är sannerligen inte bara mys och gos. Snarare kiss, bajs gnäll och skäll.
Men att få prägla sin hund redan från första början är så värt allt slit och det ska jag försöka påminna mig om de sömnlösa nätterna som väntar framöver.
Första gången vi träffade Inga-Lill var hon fyra veckor och herrejesus vad mycket hon har växt på bara två veckor. Nu är hon en nyfiken, busig och orädd liten madam.
Det tar på krafterna att upptäcka världen och då är det skönt att somna bredvid husse en stund.
Även om jag vet att Inga-Lill har det toppenbra hos Josefine på Bokgläntan’s kennel så funderade jag på att kidnappa henne redan nu. Men jag tog mitt förnuft tillfånga och kom fram till att hon behöver några veckor till hos mamma Elsa innan hon är flyttklar. Så vi fortsätter längta…
Har du något bra tips till mig och Tim inför valptiden så får du mer än gärna dela med dig. //Å
Grattis till mig
Då kan jag titulera mig 54 plus, vilket helt ärligt känns sisådär. Särskilt när jag studerade det orangea kuvertet och konstaterade att det bara är ca 13 år kvar till pensionen och att jag därmed inte längre ens är medelålders. Skrämmande! Men så länge jag är...
Vilken goding 😍