Två steg fram och ett tillbaka skulle jag vilja säga om det senaste som rör min pappas rehabilitering efter cancerbehandlingarna.

Personligen blev jag jätteorolig när han förra veckan berättade att han börjat hosta blod men som alltid har min fantastiska far inställningen att det inte finns anledning till oro förrän det finns anledning.

Här kommer hans femte rehabiliteringsbrev och en helt galen historia om vad som kan hända om man köper tiotusen julgranar. Enjoy! //Å

“Sakta går det framåt, men påminnelser om att allt inte är färdigt ännu, kommer då och då.

I veckan som gick, upptäckte jag, att det fanns blod i mina upphostningar. Jag talade med min husdoktor om detta, och han talade med onkologen. Onkologen ringde mig därefter, och bad mig komma redan nästa dag,  för provtagningar och undersökning.

Det konstaterades, att jag borde genomgå en ny skiktröntgen. Det kunde ha funnits små metastaser, som inte syntes på skiktröntgen förra gången. Nu har det ju gått några månader, så nu vill man se, att det inte har vuxit till sig några sedan sist.

Nästa steg skall bli öron, näsa, hals specialist för att finna var blodet kommer från, och varför rösten inte är bra. I övrigt mår jag som en prins, och är nästan klar med julbestyren.  

I Gdynia hade vi i Skandinaviska klubben två mötesplatser. Den ena var Svenska Sjömanskyrkan, där kunde vi läsa svenska tidningar, titta på svensk tv, samt dricka kaffe och äta kanelbullar.

Den andra platsen var Arkadia, en piwiarnia (öl bar) som låg inte långt från kyrkan. Arkadia öppnade klockan fyra på eftermiddagen, och stängde klockan 22. Det enda som serverades var öl, snaps samt grovt bröd med smalec. Smalec var stelnat fläskflott med bitar av äpple och päron. Till detta fick vi surgurka.Ett livs levande band underhöll med dansmusik och stället var alltid fullt. De flesta hade det gemensamt att de var ganska berusade. Två systrar, ganska bastanta, ägde och drev stället med järnhand.

Vilket av dessa ställen vi var mest på är svårt att säga. Ofta var vi på båda. Först på kyrkan och sedan på Arkadia.

Jag hade min lägenhet sju våningar upp, direkt över Arkadia. När det var hemdags, var det bara att sätta knogen mot väggen, runda huset och ta hissen upp.

Hissen var av kommunist konstruktion. För att hissen skulle gå var golvet tvunget att vara belastat och de två innerdörrarna stängda. Ibland fungerade detta inte, och att gå sju våningar var ju inte så lockande.Jag lärde mig, att om jag inte belastade golvet, gick hissen ändå ibland. Jag tog alltså av mig skjortan, tog av skor och strumpor, satte ryggen mot ena väggen och fötterna mot den andra, så att jag hängde i luften utan att röra golvet. Då fungerade hissen, men det var roligt att se minen på folk, när de såg mig halvnaken komma ur hissen. Med kläderna på fungerade det ju inte eftersom jag bara gled ner. Men med bar hud, höll jag mig effektivt uppe.

Det hände att vi sågs på andra ställen. Sommartid var det ofta på Skwer Kosciuszki, en lång pir med ett hundratal uteserveringar. Men vi var även på Hotell Gdynia, ett stort internationellt hotell med en bra bar, och alltid mycket intressanta människor. De flesta var skandinaviska affärsmän, inte bara i Polen utan även i länderna runt Polen.

Den historia jag tänker berätta, startade i baren på hotell Gdynia. Vi var några svenska företagare som satt i baren, och drack en öl tillsammans. En av dem var framgångsrik åkeriägare. Hans polska lastbilar tog hand om, och drog svenska trailers i Polen. En stor del trailers ägde han själv och dessa gick i trafik till Skandinavien.Två svenskar anslöt till oss i baren. De hade varit i Ukraina för affärer och var på hemväg. Min svenske vän beklagade sig över att han hade mycket transporter till Ukraina, men fick alltid köra därifrån med tomma bilar hem, utan betalande last.

De båda svenska affärsmännen frågade honom om han inte hade funderat på att köpa julgranar i Ukraina, för att sälja i Sverige. Min åkare vän berättade då, att han hade provat med polska julgranar. Det hade blivit totalt fiasko, han hade fått kasta alla. De hade varit sneda, utan grenar, gula och halvvissna. Hans hustru hade sagt, att om han någonsin mer försökte handla med julgranar, skulle det bli skilsmässa.

Efter ytterligare ett par polska starköl, beställdes högtidligen två fulla långtradare med ukrainska julgranar, till mycket billigt pris.Dagen efter drabbades min vän av ruelse, men gjort var gjort, nu gällde det att rädda affären så gott det gick.

Om inte mitt minne sviker, var det sammanlagt tiotusen granar det rörde sig om.

Min vän skrev mycket tydligt upp exakta längden, omkretsen, antal grenar, ja, han skickade till och med ett färgprov till Ukraina för att inga missförstånd skulle uppstå.

I Sverige tog han kontakt med en av de stora julgranshandlarna i Malmö. När han visade sin ritning och färgprovet för denne, väcktes intresse och handlaren köpte hela partiet, för ett som han tyckte bra pris. Då hade ändå min vän en rejäl vinst på det hela.

Dagen kom när granarna skulle lastas i Ukraina. Så skedde, och de båda polska chaufförerna gav sig iväg mot Sverige med den juliga lasten.Min vän var hemma i Malmö och åt julbord med några av sina kunder när telefonen ringde. När han svarar, hör han hur någon vildsint person skriker. Efter ett tag uppfattar han att det är julgranshandlaren. Denne skriker och undrar om min vän driver med honom, eller hur någon bara kan komma på idén, att leverera sådana granar. Min vän frågar vad som är fel med dem, och till svar får han ett nytt skrik. Kom hit och titta på dem, lyder det.

Min vän avbryter middagen, där han är värd, sedan ger han sig iväg till torget och julgranarna. När han kommer fram, ser han perfekta granar, till och med den gröna färgen är perfekt. När han kommer närmare, ser han att ingen av granarna har någon topp, alla är avsågade i toppen, men de har alla den exakta längden som min vän hade beställt.

Den ukrainske leverantören hade inte förstått att de skulle användas som prydnadsträd vid jul. Han trodde man skulle använda dem på annat sätt. Det som i hans ögon var värdelöst, var ju toppen, därför kortade han granarna, genom att kapa topparna på alla träden.

Min vän lyckades sälja dem som störar till smålandsgärdsgårdar och han blev faktiskt av med alla, utan att göra allt för stor förlust.

En gran tog han hem och placerade den under en trappsväng, där julgranen brukade stå. När hans fru kom hem och fick se granen utbrast hon: vad har du gjort med granen? Den har ju ingen topp! Min vän svarade, jag var tvungen att ta av toppen, för att få in granen under trappan. De är inte gifta längre. Fortfarande frågar vi min vän, vid den här tiden på året: skall du handla med julgranar i år? Vi brukar inte få något svar.

Nästa vecka skall jag berätta en sann julsaga från sjömanskyrkan.

Allting har en ände, men granen den har två!  Fortsättning följer…….” //Kent