Bara positiva nyheter och som vanligt en historia från förr samt visdomsord i pappas veckobrev. //Å“Hej och välkomna till en ny härlig vecka!

Under veckan som gått, har jag börjat ömsa skinn, där brännskadorna efter strålningen var som värst. Jag smörjer med salvor jag fått, två gånger om dagen.

Igår räknade jag, antalet medicintabletter jag äter varje dag, det blev tjugotre tabletter. Jag känner mig som ett kemikalielager. Nu har jag i varje fall fått sluta med Klexanesprutorna, och återgå till Eliqis som blodförtunnade, detta är jag tacksam för.

Överste onkologdoktorn berättade, när jag blev utskriven, att det kan ta upp till ett år, innan kroppen är återställd, efter cytostatika behandlingen. Rösten saknas fortfarande, men håret och skäggväxten, kommer så sakteliga tillbaka.

De inflammerade armarna har också blivit bra igen. Känslan av att gå på stora luftbubblor, är också borta. Alltså bara positiva nyheter. Nu väntar jag bara på min vaccinspruta mot Corona, så att livet kan återgå till det normala.Normalt går jag och min hustru i kyrkan på söndagen. Det står, tänk på vilodagen så att du helgar den, och det tycker jag man gör med ett kyrkobesök. Nu får ju bara åtta personer samlas, och eftersom vi har nio kilometer till kyrkan, och kanske inte skulle bli insläppta, stannade vi hemma i söndags.

Vi tittade på en katolsk mässa från Göteborg och jag måste säga att jag beundrar katolikerna för deras tro och kyrksamhet. Jag har ju sett i Polen hur våra anställda, nästan mangrant går i mässan. Dessa anställda är sällan över femtio år gamla men de är engagerade kristna, låt vara med lite grand annan inriktning än vår protestantiska tro. Predikan i söndags, tyckte både min hustru och jag, var både upplyftande och stark.Nu skall jag berätta, hur vi kunde bli störst i Centraleuropa, på tillbehör till lastbilar och bussar. Detta har varit min baby hela tiden, och fortfarande har jag aktier i det bolaget.

I vår början var jag runt i Sverige, från Dalarna och nedåt, och berättade för kommuner och företag om möjligheterna i det nyvaknade landet Polen. Många blev intresserade och flera av dem var med och betalade för en marknadsundersökning åt kommunens företag. Totalt gjorde vårt företag ENA Ltd marknadsundersökningar för nära femhundra företag. Normalt besökte jag företaget, lärde mig produkten och tog med provexemplar av deras produkter, om det var möjligt.

I Polen fick någon av våra sex konsulter, de flesta polska civilingenjörer, motsvarande information av mig. Efter några veckor var en rapport färdig och tillställdes uppdragsgivaren. Om vi hade hittat en bra kontakt, kom företaget ner, varvid vi hjälpte till att skriva avtal, så de kunde starta verksamhet i Polen.

Ibland slutade det med att vi själva anställde personal för att börja sälja deras produkter samt bli deras polske importör.

En dag hade tidningen Dagens Industri ett reportage, det var en halv sida om vår verksamhet, artikeln hade ett stort foto av mig. En förmiddag ett par dagar senare, ringde en man från Hälsingeland. Hans namn var Axel.Första gången jag träffade Axel, i mitten på åttiotalet, var han ägare till ett världskänt företag som han far startat. Produkten var timmerbankar till timmerlastbilar. I egenskap av försäljningschef på Volvo lastbilar i Växjö, var jag och några andra, inbjudna till Färila för att se hans företag.

Det första som hände var att Axel hälsade oss välkomna på sitt stora kontor. Där öppnade han en garderobsdörr, därinne stod en destillations apparat och droppade nittiosex procentig sprit. Vi blev alla bjudna på dricka. Därefter skickade alltid Axel en fem liters dunk med dricka, varje gång vi skulle ut och göra en åkare (åkeriägare) resa.

1986 sålde Axel sitt företag och fick bra betalt. Med dessa pengar startade han företaget Trux. Trux tillverkade enligt australiensiskt mönster det som kallades frontskydd för lastbilshytter. Väldigt snabbt blev dessa oerhört populära.

Nu hade Axel läst om mig i Dagens Industri och hans fråga var om jag trodde hans aluminium bågar kunde vara intressanta i Polen. Jag gjorde en snabb marknadsundersökning och fann att intresse fanns.

Nu anställde jag en duktig, men oprövad säljare, han är idag koncernchef. Vi skaffade honom en ny Volkswagen buss. Han begav sig den långa vägen till Hälsingeland och där utbildade Axel honom på produkterna. Bilen inreddes med alla Trux produkterna, detta för att på ett smidigt sätt kunna visa kunderna dessa. Marek som var hans namn, började åka runt i hela Polen, och försöka sälja Trux frontbågar.

Detta gjorde han så bra, att vi snart fick anställa ytterligare folk, samt skaffa lagerlokal. Detta företag fick namnet Ena Truck. Idag har Ena Truck centrallager och huvudkontor i Pruszcz, söder om Gdansk.

Vi har dessutom självständiga Ena Truck bolag i både Tjeckien och Litauen. Jag vet inte hur många produkter vi har i vårt sortiment, men det är åtskilliga hundra. Vi importerar från hela världen. Det fordras stor fantasi och magkänsla för att få detta att bli rätt. Skall det vara sex eller åtta container med snökedjor från Kina? Dessa beställes i april för nästa år. Blir det en het sommar? Airconditioner beställes från Brasilien, redan i juli för nästa års sommar. Jag frågade en gång Marek, varför han hade beställt sex tjugo fots container med snökedjor när han kunde fått plats med dem i tre fyrtiofots container, till halva fraktpriset. Svaret blev, kan du hitta en enda speditör i världen som kan åtaga sig det, skall jag lyda ditt råd. Men dessa tjugfots väger redan mer än de får, för att hamnarna skall kunna hantera dem. Snökedjor är tunga.

Idag är vi som sagt störst i Centraleuropa, Trux är fortfarande en av våra huvudprodukter, med leveranser från Hälsingeland varje vecka. Vi har även en viss tillverkning i företaget.

Mina båda delägare har sålt sina aktier till koncernchefen Marek. Jag har kvar mina och jag besöker företaget varje månad i normala fall. Hoppas det snart blir möjligt igen. Nästa vecka skall jag berätta om hur vi ventilerar Polen.  

När förändringens vind blåser, bygger en del vindskydd, andra bygger väderkvarnar!  Fortsättning följer………………..” //Kent