Tisdag är sedan 20 veckor lika med veckans “cancerbrev” från min fantastiska far och idag kommer han med glädjande nyheter! Självklart bjuder han även på anekdoter från sitt brokiga liv och dagens visdomsord. //Å“Idag lägger vi i nästa växel, Jag har fått min sista strålbehandling. Det känns lite tomt, att inte behöva åka till sjukhuset varje vardag för att få strålbehandling. Personalen på enheten har varit både fantastiskt vänlig och helt ”strålande”.

För att visa hur mycket jag uppskattade dem, var jag och köpte fyra Princess-tårtor, det verkade som att de uppskattade det. De lovade att om jag fick svåra saknadskänslor, var jag välkommen att hälsa på dem. Vid avskedet sade jag något jag sällan säger: jag hoppas vi aldrig mera ses. Dock tillade jag, i varje fall inte här.

Det sista fick jag träffa läkaren för strålningsenheten. En mycket vacker och parant kvinna som hade för kvinnor den ovanliga egenskapen att hon var ca två meter lång. Hon bar varje centimeter med ära! Hon berättade att nu var hon färdig med mig, och nu överlämnar hon mig till onkologöverläkare Ulrik Narve igen.Honom träffade jag igår och han påstår att jag är färdigbehandlad. Han tror inte det finns några överlevande metastaser i mig, trots att jag inte fick alla de cellgiftbehandlingar jag skulle fått.

Man kommer att följa upp mig noga även i framtiden, nästa gång blir vecka 18 nästa år och då blir det mammografi igen. Skulle cancern komma tillbaka, vilket vi inte hoppas på, är det vanliga att det blir en skelettcancer. Känner jag det minsta egendomligt i kroppen jag därför omedelbart höra av mig till onkologen sade han.

Nu ser jag håret börjar återvända, lite skäggstubb börjar det också bli. Så nu får jag väl säga tack och hej då till Skalle-Per. Jag kommer inte sakna honom, trivs bättre med min vanliga stil än att se ut som den dödsdömde fången Caryl Chessman. Hoppas därför för snabb återställning av håret så jag inte behöver stanna på San Quentin så länge.

Nu ser vi framåt och hoppas att det snart kommer ett vaccin mot Corona, sedan kan vi börja umgås som vanligt igen och glömma detta plågans år 2020.Förra veckan berättade jag hur vi startade de båda företagen Medena i Polen och Kalmena i Sverige tillsammans med Kalmar läns landsting, för att förse den svenska sjukvården med utländska läkare och tandläkare.

Vad gällde Medena var det inga större problem, vår Vd och rektor visste mycket bra hur vi skulle lägga upp verksamheten, och var vi skulle hämta hjälp och kompetens. Allt rullade på enligt planen. Men efter den första språkkursen fick vi inte längre hyra det nybyggda hotellet för vår utbildningsverksamhet. Chefen för hotellet blev avskedad för att han hyrt ut det för billigt till oss och därför hittade vi en kursgård söder om Warszawa och 22 nybyggda lägenheter som vi hyrde istället. Vi fick även ett bra avtal med en restaurang nära kursgården och vi skaffade den modernaste utrustning som fanns för utbilda i språk.

Jag glömmer aldrig ett studiebesök vi hade från landstingen i Sverige på vårt kontor i Gdansk. Vi hade tagit upp en läkare från den pågående kursen. Han hade då läst svenska i bara tre månader och var knappt halvvägs in i språkkursen. Landstingsfolket fick ställa frågor till honom om allt möjligt och han svarade på nästan klanderfri svenska. En av damerna sade till honom, du talar ju fantastisk svenska efter tre månader, men hur går det för dig att skriva? Det går bättre svarade läkaren, då har jag mera tid att tänka.

Verksamheten i polska Medena flöt på bra men värre var det med Kalmena. Där möttes två världar, båda med skilda sätt att se på verksamheter.

Inom landstingsvärlden fanns nämligen inga vinstkrav, där såg man bara att lösningen för att bli av med hyrläkare och skapa kontinuitet låg inom räckhåll, samt att man dessutom skulle kunna hjälpa andra landsting med samma sak.

Från vår sida såg vi möjligheten att tjäna en slant. En färdigutbildad svensk specialistläkare kostar samhället åtskilliga miljoner och det var brist på läkare. Här kunde Sverige få en specialistläkare, till en fast tjänst, för under en halv miljon. Att vi dessutom var ensamma om att kunna göra erbjuda detta gjorde ju att vi tyckte oss ha monopol.

Försäljningen av polska läkare och tandläkare gick som smör i solsken och landstinget i Kalmar blev ett föredöme och beställningarna från andra landsting öste in. Och sedan levererade vi.

Som tur var hade vi en ordförande i Kalmena, han hade varit chef för Utvecklingsfonden Han var van att hantera både landstings-, den statliga och den kommunala världen i kombination med den privata, marknadsinriktade världen.

Vår ordförande skötte detta på ett eminent sätt, båda sidorna var missnöjda, men accepterade situationen. Till sist hade vi nitton landsting som kunder samt en hyfsad men inte oförskämd vinst per läkare.

Så småningom hade Kalmar mer eller mindre fyllt sitt behov av läkare och kunde därför enligt kommunallagen inte vara kvar som delägare, för att bara med vinst, sälja till andra landsting. Dessutom hade Polen blivit ett EU-land och därför ställdes inte längre samma höga, formella krav på språkkunskaper, vilket fick flera konkurrerande företag att starta.

I detta läge hade vi nära nog gett upp hoppet om Kalmena. Ingenting ville sig längre. Min dotter Åza, som satt i styrelsen för Kalmena men hade ett annat både välbetalt och statusfyllt chefsjobb inom IT-branchen, kom en dag och frågade mig: Om jag slutar detta arbete och börjar jobba med att rädda Kalmena och Medena, stöttar du det?

Det blev så. Vi köpte därför över Kalmars landstings aktier och Åza drev upp Kalmena igen i vår egen regi. Efter ett par år tröttnade hon på att vara anställd och köpte ut delägarna. Därför existerar Kalmena/Medena än idag och har på senare år utökat rekryteringen till inte bara från Polen, utan från hela övriga Centraleuropa och kunderna är nu inte enbart regioner och landsting utan även privata vårdgivare.

Jag får inte lägga mig i, men jag ser med förtjusning på vad hon gör. Som tur är håller hon mig informerad. Idag har Kalmena tillfört Sverige mer än femhundra i huvudsak läkare, men även sjuksköterskor.

Nästa vecka skall jag berätta hur vi investerade vinsten från läkarutbildningen.

Dagens visdomsord: Att komma i rätt tid är bra, men att gå i rätt tid är bättre!

Fortsättning följer…………….” //Kent