Varsågod mina vänner, här kommer veckans cancerbrev från min fantastiska far, denna gång med en dyrköpt lärdom. //Å“Nu rullar strålningen på, jag blir strålande varje dag fem dagar i veckan. Eftersom det är drop in kan jag komma när jag vill under dagen.

I väntrummet står ett veckoschema som visar vilka tider som kan vara lite längre väntetid och om något särskilt skall hända någon dag. Man tar det lägsta numret i en rad lappar, därefter sätter man med ett gem fast det på sin egen gröna lapp. Denna läggs i en glasburk och efter en stund kommer en av dessa både vackra och änglalika sköterskor och hämtar lappen. Efter ytterligare några minuter är det tid att gå och lägga sig i strålkanonen. Man har möjligheten att önska musik från Spotify. Förra veckan önskade jag klassisk musik alla dagarna, utom fredag. Eftersom det var nära helgen valde jag en religiös sång med Einar Ekberg.

Denna veckan kör vi bara 60-tals låtar. Sköterskorna fick en lista av mig idag, den innehöll femtio låtar. Vi hann med nästan tio. Halloween närmar sig så nu undrar jag, om jag kanske kunde tjäna lite extra. Med så mycket strålning borde jag ju kunna vara självlysande, och därav även gå ut  för att skrämma folk och få lite godis. Vad tror ni?Nu tillbaka till Polen. Vår avdelning för marknadsundersökningar fick ett uppdrag från Björsell i Borås att undersöka hur försäljningen av kontorsmaterial gick till i Polen. Björsells var ett stort företag i Borås med flera filialer som sysslade med försäljning av kontorsförnödenheter i stor skala och som hade ett väldigt brett sortiment.

Vår undersökning visade att det inte fanns något motsvarande i Polen. Alla åkte runt och köpte en penna på ett ställe, ett hålslag på ett annat. Allt vad man behövde på ett kontor fanns att köpa på kanske tio olika ställen. De stora företagen hade till och med speciellt anställda som med företagets bilar åkte runt hela dagarna för att köpa och förse sina företag med kontorsförnödenheter.

Samtidigt som vi överlämnade rapporten besökte vi Björsell i Borås och föreslog att vi tillsammans skulle starta försäljning i Polen. Vi föreslog att vi skulle ordna och hålla med lokal och personal. Björsell skulle hålla med kunskap och varulager.

Vi hade vårt kontor i den ena halvan, på andra våningen, i ett stort hus inne på varvsområdet i Gdynia. Bottenvåningen stod tom och hade väl cirka 250 kvadratmeter i ett plan.

Vi gjorde ett avtal mellan oss där vi ägde 50 % och Björsell 50 %. Omedelbart började vi renovera och göra lokalen lämplig med butiksinredning och allt annat som skulle behövas. Vd, försäljningschef och lagerchef anställdes. Dessa i sin tur anställde säljare och distributionspersonal. Telefoner installerades efter stort besvär. Den första lasten med varor från Borås anlände, och invigning med visning av butiken och vår affärsmodell var snart avklarad.

Företaget gick som en raket, de stora företagen älskade oss. Helt plötsligt kunde de sitta hemma på sitt kontor, och beställa det som behövdes och på utsatt tid kom vår distributör och bar in de beställda varorna till dem. Hade de ett akut behov, körde de till vår butik  för att hämta det de behövde. De fick månadsfakturor istället för att betala varje sak de köpte kontant, som de hade gjort tidigare. Företaget växte snabbt, och personligen älskade jag att gå ner en trappa från mitt kontor på andra våningen, bara för att känna stämningen och glädjen i företaget.

Tyvärr sålde Björsell företaget som hade startat 1888, till ett stort amerikanskt företag, Corporate Express som var en del av Staples.

Detta företag hade inga delägare någonstans i hela världen. Helt plötsligt upptäckte de att blivit hälftenägare till ett snabbt växande framgångsrikt företag i Polen. De hade ingen tidigare verksamhet i Polen, och nu såg de ju att etableringen i Polen redan var gjord. Nu gällde det bara att köpa bort oss, de ville som ni förstår inte att ha några delägare.

De hade sitt Europakontor i Holland och nu började en spännande förhandling, som handlade om vad värdet skulle vara. Min kollega Adam fick uppdraget att förhandla. Adam är absolut den bäste förhandlare jag vet. Vi blev överens och vi fick så mycket vi önskade.

Idag är Staples, alltså vårt gamla företag, jättestort i Polen. Många i ledningen anställdes av oss och finns fortfarande kvar. Våra kvarvarande företag är idag kunder hos dem.

Man brukar säga att lätt fånget är lätt förgånget. I det här fallet stämde det bra, vi kom nämligen i händerna på en av de stora kapitalförvaltarna i Sverige. Den förvaltaren som skulle arbeta med mig och min svenske kollega, rekommenderade oss att starta varsitt företag på Isle of Man, för att från dessa göra affärer, framförallt med de stora svenska företagens aktier.

Han berättade att han under året som gått, haft klienter som hade fått sitt kapitalinnehav ändrat med upp till trettio procent. Det lät ju väldigt bra. Vad han inte berättade var att det även kunde gälla trettio procent i nedåt.

Jag köpte Ericsson aktier för 260 kr styck, och trodde de skulle förränta sig bra på Isle of Man. Arvodet till den ekonomiske rådgivaren, var inte fy skam, och kostnaden för att öppna och driva ett brevlådeföretag i skatteparadiset var heller inte gratis.

När Ericsson aktien hade gått ner till 3.62 kr per aktie, insåg jag att samarbetet med denne välrenommerade ekonomirådgivare nog måste avbrytas. Det värde som återstod skulle knappt räcka till hans arvode. Ej heller till att betala för företaget på ön.

Företaget på Isle of Man avvecklades, aktierna togs hem och skattades i Sverige. Ekonomirådgivaren som ju blev pressad  från alla de som hade förlorat värden, han fick en psykos och hamnade på psyket. Den som rekommenderade oss att välja just den kapitalförvaltaren (mot provision vet vi idag) försvann utomlands och har aldrig återfunnits.

Här sitter jag nu med en massa Ericsson aktier, de är värda knappt 10 kr styck, men de minner om en spännande historia som jag var delaktig i från Polentiden.

Som jag skrev förut: Lätt fånget, lätt förgånget!

Nästa veckas berättelse får bli en överraskning. Fortsättning följer…………………..” //Kent