Nu är det tisdag igen och det är inte utan tårar i ögonen jag läser min fantastiska fars senaste gästinlägg. Instämmer till 100 procent med pappa: ” Fortfarande är det hopp om den gamle gubben, men han har varit djupt nere och vänt den här gången”.

Historien om när han blev redare på fd Corona Line (bara namnet skvallrar ju om att det var något lurt med den färjelinjen) kan tyckas osannolik men jag kan intyga att den är sann, hur otroligt det än verkar.

Det finns liksom inte mycket min fantastiska far har backat för i livet och jag hoppas innerligt att han får fortsätta ta för sig under många fler år framöver. //Å“Idag har jag varit på speciell hjärtundersökning. Undersökningen var beroende av den dramatiska veckan med ambulansfärder och medvetslöshet. En sköterska Kjerstin tog emot mig, och efter att ha berättat om alla orsaker som kan åsamka hjärtsvikt, bland allt annat alkohol, berättade hon att även cellgift har denna egenskap, och att allt tydde på, att i mitt fall så var det så.

Alla värden har börjat återgå till det normala, ja till och med bra. Till och med att jag kan skymta små fjun på Skalle Per.

Det är bra att de är noggranna, den åttonde oktober skall jag göra arbets-EKG, och redan den femte oktober skall jag träffa strålningsenheten för förberedande möte. Jag känner hur livsandarna återvänder, för varje dag som går utan cellgift.

Igår äntrade jag min stationära stålhäst. Detta för att cykla i trettio minuter utan avbrott. Med detta menar jag, att det fortfarande är hopp om den gamle gubben, men han har varit djupt nere, och vänt den här gången.Jag kommer att fortsätta veckovis ännu ett tag, att berätta om min cancerbekämpning. Och om ni orkar, skall jag berätta lite grann, om alla spännande saker jag har råkat ut för, i mitt arbete i Polen sedan 1990. Här kommer fortsättningen om Stena (ENA) Line tiden.

När vi hade alla avtalen med Stena Line på plats och började anställa besättningen började dramatiken.

Vi hade en lång korridor, där tvåhundra män och kvinnor, stod och väntade på att bli intervjuade, och förhoppningsvis anställda.Alla stod med ryggen mot väggen, och skrapade på väggen med ena foten. När allt var klart fick vi måla om väggen.

Innanför väggen hade vi sex stationer, där fick de visa, att de hade pass, giltig sjömansbok m.m. I sista stationen fick de veta om de var anställda. En som ledde dessa anställningar var min närmaste medhjälpare, Ilona. Hon hade själv arbetat på Corona Line, och kände alla personligen. Så här i efterhand har jag förstått att de få som inte blev anställda, var sådana hon blivit osams med i arbetet på Corona. Hämnden är ljuv!

Båten som vi skulle bemanna, och sätta in på linjen var en vacker dam, som hette Lion Queen. Båten var registrerad på Bahamas, men skulle bli polskregistrerad. Officersmässen var den vackraste jag sett.

Till kapten fick vi tips om en överkvalificerad herre, som hette Olgierd Romanowski. Han var kapten på ett av dessa enorma kryssningsfartyg, som utgick från Florida, och som gick jorden runt med fyratusen passagerare ombord.

Han kommer aldrig att ta detta jobb, att korsa Östersjön två gånger om dygnet menade jag. Försök sade tipsaren, han har varit borta i trettio år, och har fru och barn i Gdynia. Borta hela tiden 6 månader och hemma tre. Troligtvis mätt på både pengar, och att aldrig att vara hemma.Vi nådde i honom i Singapore och tre dagar därefter var han på sitt nya jobb i Gdynia. Hans fru omfamnade mig och sade: detta har jag bett till Gud om de sista tjugo åren.

Nu var det bara båt och terminal som skulle komma på plats. Papper var på väg med kurirflyg från Bahamas, nödvändiga för att registrera båten i Polen. Min kollega skulle möta kuriren på flygplatsen, och vi övriga satt vid ett konferensbord hos hamnchefen.

Alla kartor, dokument och handlingar gällande den nya linjen täckte bordet. Det var en mycket varm dag, och när min kollega kom med Bahamas dokumenten, kom han in alldeles genomsvettig, blev erbjuden en kopp kaffe, som han tackade ja till. När han fick sin kopp, välte han ut den över alla bordets handlingar, dessa flöt i kaffet. Stor panik utbröt, alla försökte rädda det som räddas kunde.

Nästa problem blev att ordna ett kontor åt Ena Line. Strax utanför entrén låg en liten snabbköpsbutik. Vi köpte hela butiken med varulager, tömde den under natten på varor, och under en vecka byggde vi om den till att vara ett modernt kontor. (Jag vet fortfarande inte var vi gjorde med varorna).

De befintliga kontoren i avgångshallen var uthyrda och hyran betalades av ägaren till Corona Line, han vägrade släppa dem ifrån sig. Han påstod även sig ha hyresrätten till hela terminalen. Vi upptäckte då att han hade bara hyresrätten till golvytan, där de sex incheckningsdiskarna stod. Vi sköt dessa incheckningsdiskar till en undanskymd hörna i terminalen och byggde istället egna nya diskar.

Nu kan man ju tycka att allt borde vara frid och fröjd, men ack nej. Coronaägaren och hans förra vd på Corona Line, tyckte naturligtvis inte att jag var den mest trevliga människa de visste.

Båten anlände, ett stort arbete inleddes  för att anpassad den till oss. Jag glömmer aldrig när vi gjorde flaggbytet, båda kaptenerna och vi övriga ansvariga stod på däcket. Den förre kaptenen grät så tårarna rann när vår kapten och han tog varandra i hand, samtidigt som den polska flaggan hissades.Vi hade konstruerat en flera våningar hög trappa, för att våra passagerare skulle på ett bra sätt, ta sig av och på. Plötsligt kom polisen, och förbjöd oss att börja använda trappan som saknade approbata ( tillstånd). Att få approbata på trappan kunde ta mellan tre och sex månader. Trappan hade blivit anmäld till polisen av Coronas vd. Detta gjorde att alla passagerare fick gå ombord via bildäck istället.

Efter ett tag var det dags för premiärturen. Det var en dagstur, som skulle gå ut klockan nio på morgonen. Allt var i ordning, det enda som saknades var kaptenen. Klockan blev kvart över nio och vi var ganska säkra, att kaptenen hade blivit kidnappad av våra antagonister.

Plötsligt får vi se någon komma springandes över kajen, klädd i skinnjacka och skärmkeps, mot båten.

Det var Olgierd Romanowski, efter att blivit kvarhållen, av outgrundlig anledning på hamnkaptenens kontor, tog han saken i egna hände och bara sprang ut, utan att ha fått sitt papper stämplat. Lättade gick vi ut från hamnen i Gdynia, med full last och stora förhoppningar om framtiden.

Om jag hade vetat vad som väntade, är jag inte säker jag hade varit med i fortsättningen. Mer om detta i nästa cancerbrev. Fortsättning följer………… //Kent”