Jag måste säga att min fantastiska far har gjort det, d v s toppat förra veckans cancerbrev, vilket jag tills nu tyckte var hans bästa hittills.

Det gör mig gränslöst glad att han har humorn i behåll trots det tuffa han går igenom just nu.

Skrattade så att tårarna rann när jag läste om hans eskapader nedan och hoppas att även du får dig ett gott skratt. //Å“Idag var det dags för behandling nr 9. Det var en dubbelbehandling som tar nästan dubbel tid. Jag vet inte varför, men jag får en ny sköterska nästan varje behandling. Kanske tycker de jag är otrevlig, eller kan det vara att mina strumpor inte var helt fräscha, enligt min hustru.

De senaste veckornas behandlingar, har gjort mig mer och mer trött, rösten har blivit hesare och magen är upp och ner. Det är bara tre behandlingar som återstår med cellgift, sedan kommer 25 tillfällen med strålning, men då hoppas jag kunna återhämta mig från cellgiftets biverkningar, och åter få lite hår att kamma.

Emma som sjuksköterskan hette idag, har gett mig medicin, som skall begränsa flödet på flodspruta där bak. Två nya vita blodkropps sprutor fick jag också med hem.

I väntrummet ser jag många sitta, som trots sommarvärmen, har höst med kyla och regn i sina själar.  Det är kanske inte alltid så lätt att vara positiv, om man har en dålig prognos för sin hälsa. För att peppa upp mig, brukar jag tänka tillbaka på stunder, som har gett mig glada minnen, tidigare i mitt liv, och här tänker jag berätta om ett sådant.

Nu har det stundat surströmmingspremiär. Jag äter surströmming, men tycker inte det är någon delikatess. En gång för många år sedan, bjöd jag min personal på kräftskiva i Polen. Vi började festen efter arbetet, och dukade ett långbord på kontoret, där vi satt 37 personer.

Det finns tillfällen i mitt liv, då snällheten är som bortblåst, detta var ett av dem. Innan någon fick smaka kräftorna, eller den goda buffen, med både prinskorv, köttbullar och Janssons frestelse, skulle vederbörande äta minst en surströmming.

Burken med surströmming öppnades ute på en toalett i korridoren, denna användes av flera företag i huset, och den städades av fastighetens städerska.

Mitt under vår trevliga kräftskiva, knackar det på dörren, där står städerskan med bekymrad min och säger. Ni får ursäkta mig, något har satt sig ute på toaletten, jag har försökt på alla vis, att få bort det utan att lyckas. Det luktar förfärligt, och jag har beställt en rörmokare som kommer i morgon, och reparerar det. Alla var gravallvarliga, men när hon stängt dörren, utbrast ett jätteskratt. Vad rörmockaren gjorde dagen efter känner jag inte till.

Ett annat tillfälle var i Tyskland, jag var på resa med bil hemåt. Eftersom jag kände mig hungrig, stannade jag vid ett Rasthaus för att få en bit mat.

Utanför står en svenskregistrerad bil, och i matsalen sitter en ensam man med ett skägg, som lika gärna kunde har suttit på en getabock. När vi båda var nästan färdigätna, kom hovmästaren fram till mig och sade, herrn där borta är tydligen svensk, han har ätit en stor och mäktig måltid. Nu skulle jag vilja fråga honom, om maten var god på svenska. Är det möjligt att ni kan lära mig det svenska uttrycket för detta? Jag skulle bli så tacksam.

Jag övade med hovmästaren, och efter ett tag gick det riktigt bra. Jag betalade och gick min väg, men stannade i entrén för att höra resultatet. Hovmästaren går fram till svensken, bugar sig och ställer frågan: Smakade maten dig, din gamle getabock? Jag försvann fort till min bil för att komma därifrån, men i flera mil skrattade jag för mig själv åt händelsen.

Nu är det så att elakheter bestraffas av vår herre, ibland omedelbart och ibland efter en längre tid. I nästa behandlingsrapport skall jag berätta på vilket sätt han straffade mig. Till dess var rädda om er och håll avstånd. Fortsättning följer……………..  //Kent”