Nu till det fruktansvärt tråkiga som gjort oss så ledsna. Jag tar det från början, eller i alla fall en liten bit.

För drygt ett år sedan köpte Angelica och Jarl den första egna ponnyn till sin dotter Emme.

Emme, som trots sin unga ålder (11 år) redan är en duktig ryttare, längtade efter att ut och tävla med sin fina Foxy och lyckan var total.Ganska tidigt visade dock Foxy tecken på att allt inte stod rätt till, varpå Angelica såklart kontaktade säljarna eftersom hon misstänkte att Foxy hade någon form av skada.

Säljarna hade såklart “aldrig märkt något”, trots att veterinären från början var enig med Angelica om att något inte stod rätt till.För att göra en lång historia kortare hade jag förmånen att få rida Foxy, som efter 4 månaders vila bjöd mig på en “bumpy ride”.

På bilden nedan har jag gjort halt (första gången jag/någon red henne efter vilan), så då förstår du kanske att Foxy var lite “busig” med någon i sadeln.Jag trodde verkligen då att hennes trilskande berodde på att hon slappat så länge och kände lite som man själv kan göra första dagen man ska tillbaka tillbaka till jobbet efter semestern.

Men Foxy har fortsatt “bråka” och även om Emme är en supertuff 11-åring, som ridit massor, känns det såklart inte kul (eller säkert) för någon med en trilskande ponny.

I förrgår red jag Foxy igen och då bjöd hon på ännu mer rodeo än sist. Jag gjorde vad jag kunde för att få henne på ridhumör men lyckades inte få henne att fatta galopp en enda gång.

Den tidigare så hoppglada ponnyn ville verkligen INTE bli riden och något inom mig fick mig att avstå från att pressa henne hårdare. Men vi undrade såklart om Foxy gått och blivit en surponny eller hade ont.
Igår hade Angelica tid på Hästkliniken i Kungsbacka för att utvärdera hur rehabilitering mm gått för Foxy samt försöka komma fram till om hon är sur eller har ont och det är strax vi kommer fram till varför vi är så ledsna.

Den normalt lättlastade ponnyn ville inte lämna stallplanen och både Angelica och jag hade en otäck känsla i magen.

Väl i Kungsbacka fick Angelica mycket beröm för hur bra hon och Emme skött rehabiliteringen och Foxy testades på alla tänkbara sätt. Foxy som normalt är en oerhört stabil och trevlig ponny att hantera (hon stod i princip och sov när djurskötaren rakade henne med en högljudd maskin) blev orolig när hon såg ultraljudsapparaten så Angelica fick bremsa henne.Observera att bremsa inte är något som gör ont, det bara distraherar och får hästen att stå still.Även jag fick en fruktansvärd obehagskänsla i magen men försökte vifta bort det med att mitt förhållande till ultraljudsapparater inte är det bästa eftersom det var med en sådan Tims hjärtfel upptäcktes när han var 6 veckor gammal.Men trots viftandet fick jag den inte att försvinna och när veterinären sakta vände sig mot Angelica var det som en flashback till när barnläkaren stängde av ultraljudsapparaten och vände sig till mig med orden “Tim har ett mycket komplicerat hjärtfel”…
Ultraljudet visade att Foxy har en skada som aldrig kommer läka och på den direkta frågan om hur veterinären hade agerat svarade hon att hon personligen hade låtit Foxy somna in.Förlåt men nu rinner tårarna igen och hur mycket jag än älskar djur och vill deras bästa i alla lägen kommer jag aldrig komma förlika mig med att ta de där besluten. De tunga, tuffa, svåra besluten när vi människor äger makten över liv och död. Trots att jag tror Foxy vet vad som sannolikt väntar och ser fram emot att galoppera över gröna fält och hoppa över höga hinder igen utan smärta gör det gör ont. Så jävla ont ända in i själen.//Å