När klockan började närma sig 12 timmar sedan vi senast hörde något om eller från pappa höll hela familjen på att gå upp i atomer.
Turligt nog var min snälla granne, som arbetar som sjuksköterska på lasarettet, ute och jobbade i trädgården så med röda ögon och gråten i halsen frågade jag om han kunde numret till pappas avdelning eftersom växeln var stängd.
Jag fick numret och med darriga fingrar ringde jag avdelningen och pep fram vem jag var med ostadig röst. Luren lämnades över till ansvarig sjuksköterska som meddelade att pappa just kommit upp på avdelningen och att de skulle se till att han fick sin telefon.
Efter det glädjande beskedet ringde jag såklart mamma som nyss ringde mig igen för att fråga varför han aldrig ringer.
Mina enda förklaringar till det var att han kanske mår dåligt efter narkosen, är mitt i en undersökning eller har fått mycket smärtstillande. Min mammas var att hans förhoppning om trevliga damer på rummet kanske hindrade honom… 😉
Skämt å sido i eländet. Att pappa överhuvudtaget befinner sig på avdelning och inte är kvar på uppvaket eller har hamnat på IVA ser jag som en första seger mot bröstcancern. Pappa vs Bröstcancern 1-0.
Fortsättning följer och jag fortsätter vänta på samtalet… //Å
Att stå vid sidan och inte veta vad som händer eller om allt gått bra är fruktansvärt jobbigt och stressigt. Men efter en operation är man inte särskilt kaxig utan rätt trött och utslagen så din pappa har nog sovit ganska mycket och förhoppningsvis gott. Får ni bara prata med honom så kommer det säkert kännas bättre för er. Kram på dig 🥰!
Hoppas du kunde somna sen, å att pappsen är ”pigg” så han får komma hem..Kram
We are praying hard for your wonderful dad, Kent, and family. He is my brother. We are fine her in California.