I morse var jag som vanligt ute med Råttan i skogen och det jag slogs av är hur enormt sammanbitna och sura de flesta jag möter i arla morgonstund är.. Inte för att jag själv direkt kvittrar när klockan ringer och det är dags att ge sig ut och möta minusgraderna men ett trevligt bemötande tycker jag väl ändå att man kan bjussa på… (Inez “the stoneface” har dock bara ett ansiktsuttryck så henne har jag överseende med i detta fallet).
Jag har satt en ära i att lära min son le och hälsa på människor han möter och självklart försöker även jag leva upp till det. Innan jag säger hej brukar jag le lite lagom mot den jag möter och därefter hälsa. MEN min ritual försvåras betydligt när folk tittar bort eller stint stirrar ner i backen.
Hur svårt kan det egentligen vara?! Skulle inte de allra flesta må bra av att börja dagen med ett leende? Om det inte handlar om att folk är ohyfsade och otrevliga kan det ju förstås bero på att jag i mitt relativt nyvakna tillstånd ser ut som ett galet yrväder som grinar illa istället för att se trevlig ut…
Skärpning surisar och bjud världen på ett leende!
Kram Å
Håller helt klart med dig.Bjud på ett leende det kostar så lite men värmen så mycket.
Så fin du är .Kram o ett smile.;)))
Tack snälla! Stort smile tillbaka!
Instämmer helt! Speciellt när man möter någon så “mitt ute i ingenstans”, att man nästan låtsas om att man inte ser varandra. Helt tokigt.
Ja men visst är det oerhört märkligt? Eftersom stigarna i skogen inte är så breda heller är det ju omöjligt att mötas utan att se varandra. Kram