Ledsamhet, uppgivenhet, frustration och ilska är det jag känner. Alla fyra lika ovälkomna sinnesstämningar. Jag ler på bild men inte i hjärtat. Hjärtat är sårat och det värker av saknad.
Förlåt mig för att jag inte har förklarat. Det är ju egentligen ganska dumt att lägga ut att man är ledsen utan att ge en förklaring. Men bloggen är min ventil och här dryftar jag både glädje och sorg.
Tack för all omtanke. Jag måste verkligen ha världens bästa cybervänner. Ni ger mig så mycket värme och omtanke, trots att vi inte känner varandra IRL, att jag är stum. Ni gör att jag vill fortsätta dela med mig av gott och ont, så här kommer lite av båda.
Efter en uppesittarkväll med Bästisen Mia på Öland rullade jag in till Kalmar för lunch i gott sällskap. I vanlig ordning var jag en kvart försenad (det finns ju alltid något att skylla på som vägarbeten på Ölandsbron och noll parkering i sikte..) och bad såklart tusen gånger om ursäkt för mitt dåliga beteende.
Som plåster på såren bjöd jag på lunchen och smaken på Wallenbergaren fick mig faktiskt att dra lite på smilbanden en stund.
Där i solen på Park Hermina, bredvid Kalmar slott och havet, lyckades jag faktiskt skjuta smärtan åt sidan för en stund.
Efter lunchen tog jag en promenad med den ständigt närvarande Råttan i slottsparken och funderade över det som hände i helgen.
Jag vet dock inte om jag blev så mycket klokare men en sak vet jag och det är följande;
Om man har gemensam vårdnad om ett barn är det INTE ok att på den andra förälderns vecka hämta barnet mot den andra förälderns vilja och säga att “man är så trött på att behöva rycka in när det uppstått konflikt”. Särskilt inte som föräldern som har barnet den veckan inget hellre vill än lösa konflikten UTAN någon annans inblandning. Det blir dock oerhört svårt när det inte finns någon kvar i hemmet att lösa konflikten med… 
Nu hände det igen och det är minst en gång för mycket. Så jag har bestämt mig för att resignera och acceptera. Jag har talat om att jag älskar och att jag finns här för den viktigaste personen i mitt liv. Mer än så kan jag tyvärr inte göra och även om det lär dröja tror och hoppas jag att den viktigaste återvänder om några veckor, månader eller år.
För mig gäller det nu “bara” att härda ut och om/när det händer kommer jag fortsätta vara en “jävla jobbig jävel” som kräver att man hjälper till och tar ansvar men samtidigt älskar utan gränser och gör vad jag kan för att rusta den viktigaste för livet .//Å
Vill bara ge dig en varm go stärkande kram 💕🍀💐
Stort tack fina du❤
Du löser detta också som så mycket annat.. men är det med kärleken det strular? Du ska se det blir bättre bara du tar det lugnt.. Kramis..
Jo det löser sig säkert på sikt. Det är kärleken sedan 16 år.. Kram
Jag har också en 16-åring, dock en tjej. De är inte alltid lätt att komma överens. 😱 Det har varit månader som hon har bott hos pappan för att vi bråkar bara vi ser varandra. Hennes pappa hjälper till o medlar när vi sitter o tjuter i varsitt hem. Ville bara skicka en kram o berätta att allt kommer lösa sig 💞
Det är tufft att vara tonårsföräldrar.. Klok pappa hon har som medlar istället för underminerar. Tack och kram❤
Usch kan inte ens föreställa mig. Enda trösten är väl att han kommer att se det med andra ögon senare vilken förälder som faktiskt handlade rätt. 💕
Jag hoppas och tror också det Malin. Stor kram❤
Har själv varit i samma sits. Och när det pågick så var det känslomässigt värre än tortyr. Saknaden efter henne var fruktansvärd. Och det var bara en av känslorna. Sen var det resten av känslorna som flög runt som en orkan i mitt inre. Som gjorde mig många gånger deprimerad och totalt orkeslös. Men jag gjorde som du. Tills slut bestämde jag mig för att acceptera att ,,,ja just nu är det så här. Jag hade försökt med allt och mer än så. Och inget dög eller var bra. Då bestämde jag mig för att ……vänta…vänta…vänta, självklart så var det enormt plågsamt men jag var tvungen att härda ut. Och vet du vad,,det löste sig. Väntan belönade sig. Och nu är det mycket bättre. Tänk på att inget varar för evigt,,inte ens det som är riktigt jobbigt. Var stark och stå på dig.
Å vad din kommentar kändes befriande att läsa Rita. TACK för att du tog dig tid att dela med dig av dina erfarenheter. Ja vänta är det enda jag kan göra nu… Kram Å
Klok du är, och det är även din största kärlek. Om inte nu, så vet han när han blir mer vuxen…Du har gjort ditt allra bästa, och det vet oftast barnen om, även om de kan vara ganska självupptagna, innan de mognar till. All lycka <3
Hoppas du har rätt. Just nu känner jag mig allt annat än klok. Tack för stödet. Kram Å
Igenkännande faktor – hög! Tyvärr vanligare än vi tror. Jag tror vi singelmammor som hamnar i den här situationen utan uppbackning av andre föräldern ( mer blir fällda..) , får en släng av skamkänslan. Skam över att vara otillräckliga o inte klara av föräldrarollen exemplariskt. Tack Åsa, för att du delar med dig av detta!! Så viktigt att lyftas! Och yes, jag skrev singelmammor- min erfarenhet kommer just från den rollen och utan uppbackningen från andre föräldern av motsatta könet i liknande situationer. Du får ordet enastående av mig- att stoppas in mellan ”jag är en” och mamma”. Jag fick det ordet skälv i present av en klok kvinna för många årsedan – det har hjälpt mig många ggr .. kram o lycka till! / Annelie
Exakt Annelie! Du sätter orden så bra på det hela. Tack själv. Ordet ska jag vårda. Kramar❤❤❤
Förstår att det är tufft och att det gör ont MEN du gör helt rätt när du som mamma sätter gränser och förbereder din son för vuxenvärlden. Att fly från konflikter är ingen väg framåt i livet och det är sorgligt att läsa att hans pappa låter honom ta den enkla vägen ut istället för den rätta – att låta er lösa era konflikter. Stå på dig och förr eller senare kommer du få ett stort kvitto på att du har gjort det enda rätta. Du älskar kravlöst och oändligt men sätter gränser och förväntar dig helt naturligt att ta ansvar, det gäller alla. Kramar till dig och krya på såväl själ som kropp nu <3
Ååå tack Eleine för Pepp och stöd! Betyder massor🙏❤🙇♀️. Kram Å