Under hela min uppväxt hade jag ett starkt band med mina kusiner. Detta berodde självklart på att min ömma moder stod sina båda lillasystrar Berith och Solweig väldigt nära. Det var husvagnssemestra och lillejulaftnar på löpande band och Jesus så kul vi hade eftersom alla tre systrarna fick sina förstfödda det gyllene året 1971.

Först ut av kusinerna var jag den 5 mars, sedan kom Michael och Marika med bara en dag emellan den 19 och 20 juni. Så du förstår säkert att vi hittade på mycket roligt tillsammans. Som äldst i kusinskaran har jag dock alltid tyckt mig ha rätten att bestämma lite mer än de andra, något som tyvärr inte fungerat särskilt bra sedan tonåren.I tonåren knöt jag dock starkast band med min 2 år yngre kusin Elin, och de banden består än idag. Både Elin och jag var nämligen lite av pojkflickor och kanske lite “olydigare” än de andra. Vilket jag tror också hållit i sig genom åren (och fortfarande gör). Vi båda var för övrigt så lika när vi var små, att våra mammor ibland tog fel på oss när någon av oss skulle få skäll. Inte så konstigt kanske eftersom min ömma moder använde samma potta när hon klippte oss…1974 föddes trallgöken ovan och det var inte ofta han fick vara med “storkusinerna” och leka. Dock var han redan som liten mest nöjd med sitt eget sällskap, så jag tror inte att han har några större men av det. 1977 slapp han dock titeln som minstingen i kusinskaran, då min yngsta kusin Anna föddes.I samband med min fantastiska fars begravning insåg vi att vi saknat varandra massor och beslut fattades om att anordna en kusinträff med barn, respektive och föräldrar och i lördags packade jag in mor, Tim och Mr X i bilen och styrde kosan mot Marika med familj, i Huskvarna. Tillsammans med mamma och Marika på bilen ovan är även Hania, som alltså är Tims syssling. Tyvärr fick den del av klanen som alstrats av min yngsta moster Solweig, förhinder i sista stund. Men vi var ändå en tapper skara på närmare 20 personer som slog oss ner till lunch med extra allt!Att påstå att jag var mätt, efter kusinernas lunch med hembakade bröd, flera pajer, sallader, bullar och kakor, är en underdrift. Så därför var det skönt att ta en promenad tillsammans med Elin och hundarna, hem till henne. Där resten av eftermiddagen och kvällen skulle tillbringas.Normalt sett är jag ingen fantast av lekar, vilket har sin förklaring i att jag dels är en ganska dålig förlorare, men även en förskräcklig tävlingsmänniska. Något som mina kusiner är väl medvetna om..Men faktum är att vi hade en superkul eftermiddag, med fyra lag som tävlade mot varandra i “Bäst i test”. Dock måste det varit något slags fusk på gång, eftersom mitt lag (som fick namnet “Det bästa laget”) kom näst sist…Förlusten sög såklart men glömdes strax bort när grabbarna drog igång grillen.Så mycket gott vi bjöds på än en gång och med en titt i backspegeln kan jag konstatera att min hjärna inte är kopplad till magen, som protesterade vilt resten av helgen. Om du saknar några på bilden ovan var det Tim som tog bilden (för att undgå att komma med på bild) medan Mr. X gömde sig bakom mig. Det är mina killar det! 😉Även till middagen glömde jag föreviga läckerheterna men här kommer en bild från mina stories. Sjukt gott var det och när jag inte trodde jag hade en millimeter kvar för mera gottigheter bjöd Elin på glass med sin hemmagjorda kolasås och jordnötter. Och därmed var magraset ett faktum!Vi hade verkligen en alldeles, alldeles underbar dag och kväll tillsammans och ett som är säkert att det blir en repris på kusinträff nästa år!

När vi inte åt eller lekte ägnade vi oss bl a åt att titta i gamla album. Vi skrek rakt ut när vi fick upp bilden nedan från Lillejulafton! Tärnan, som i protest av att inte få vara Lucia det året insisterade på ett rött band istället för glitter i midjan, är ju verkligen en kopia av min Tim. Helt sjukt hur lika vi är varandra. Äpplet faller tydligen inte långt från trädet. Kram ÅPs. Stort tack till kusinerna Elin och Marika med respektive och barn, för ett underbart initiativ och en fantastisk stund tillsammans. Ni fick oss verkligen att inse vad och vilka, som är viktigast.