Även denna tisdag förser min fantastiska far oss såklart med en sällsam historia och en uppdatering om hur rehabiliteringen efter cancerbehandlingarna fortlöper. Trevlig läsning! //Åza“Idag kan jag bara berätta att rehabiliteringen går planenligt. Jag har börjat hyvelraka mig igen, håret är snart färdigt för frisörbesök. Igår var jag hos tandläkaren, som till min förvåning berättade, att hon sedan ett halvår bor i samma lilla samhälle som jag.

Om det var för att hon ville bevara grannsämjan, eller om det möjligen var så, påstod hon i alla fall att mina tänder var i utmärkt kondition och välskötta. Dock vill hon avlägsna en av mina kindtänder. Detta gör hon inte, förrän det har gått längre tid efter min cellgiftbehandling.Trots att kliniken var helt nyrenoverad, med ny utrustning som antagligen var värd en förmögenhet, kostade mitt besök med röntgen och allt bara 300 kr.

Förra veckan lovade jag berätta om kavaljererna på sjömanskyrkan. Här kommer den yngste och förste av dem. Vi kallar honom Tomas, men han hade ett annat namn.Eftersom vi hade gett upp hoppet, om att kunna finansiera, och bli Volvoåterförsäljare för norra Polen, gällde det att hitta något annat att göra. Eftersom vi hade varit i de flesta fallgroparna i Polen, och lärt oss, kravlat upp ur dem, tyckte vi det vore synd att kasta bort denna kunskap.

Jag lyckades få ett avtal med Almi Kronoberg, tidigare Utvecklingsfonden. Avtalet stipulerade att vi skulle upprätta ett representationskontor i Polen för dem. I ett första skede skulle vi göra marknadsinsatser för tjugofem Kronobergska företag.

Vi hittade en lokal centralt i Gdynia, där hyrde vi hela övervåningens tvåhundrafemtio kvadratmeter. Nu började ett stort renoveringsarbete, med att bygga väggar och måla.Det är här historien om den yngste bland kavaljererna börjar. Vi kallar honom Tomas och han var inte trettio år fyllda. Tillsammans med några kamrater hade han rest till Gdynia. De hade besökt en ökänd nattklubb, tillika bordell på huvudgatan. Där mötte Tomas sitt livs kärlek. Kamraterna åkte hem, men inte Tomas. Han tömde sitt svenska bankkonto, hoppade av studierna till att bli jägmästare, samt köpte lägenhet och möbler till sig och sitt livs kärlek.

Det var bara ett krux, enlig den stora kärleken. Eftersom han var utlänning kunde han inte juridiskt äga något i Polen. Därför blev allt köpt och skrivet i hennes namn.När alla handlingar var klara, körde kärleken ut honom på gatan. Därav kom det sig att han bodde på kyrkan, där var han prästens handgångne man. Han betalade fem kronor per natt, för ett minimalt rum med säng, kylskåp och bord med stol samt fick äta kyrkans överblivna mat.

Allt han lyckades skrapa ihop som guide, och på diverse uppdrag, användes till att processa med den f.d. kärleken, processen gällde lägenheten och möblerna. Tomas nådde ingen framgång.Tomas var mycket behjälplig vid vår renovering och han fick betalt för detta. Jag tyckte vid första mötet stor synd om honom, detta eftersom jag uppfattade, att han hade en stor cancerknöl på vänster sida i ansiktet. Denna tro hade jag länge, ända till dess en dag jag fick veta att det var snus. Eftersom han inte var stadd vid stor kassa, och dessutom snål, så därför varje gång han blev bjuden på en pris, eller tog av sitt eget snus, lade han in detta på det som redan låg där, därav denna stora knöl.

Efter ett tag började Tomas låna min bil, för att som han sade, uträtta några ärenden. Jag lät honom göra detta och med tiden blev det mer och mer ärenden. En dag hade han råkat i en krock med en annan bil. Det uppdagades då att han regelbundet mot betalning, kört sight-seeing och guidning med min bil, åt personer som besökte kyrkan. Han skötte även transporter till och från flyg och färja. Eftersom jag själv fick stå för reparation och självrisk, slutade jag låna ut bilen till honom.Han körde även prästen Nöjds ärenden, samt var privatchaufför åt Nöjd när det var något officiellt och den stora diplomatregistrerade BMW: n skulle vädras.

En gång var det en stor flygutställning och uppvisning på flygplatsen. Mer än tjugofemtusen åskådare väntades. Eftersom Nöjd visste att jag hade ett flygförflutet, frågade han om jag ville följa med. Han var officiellt inbjuden och jag tackade ja. Tomas körde, jag satt bredvid, och i baksätet tronade Nöjd. Det var flera kilometer långa köer med bilar, och vi körde förbi samtliga. Vid vakten in till flygfältet, visade Nöjd sin inbjudan. Vakten sade, jag ser att du har din chaufför med dig, men vem är han till höger? Det är min livvakt, svarade Nöjd. Vi körde ända fram till hederstribunen, och parkerade där. Vi såg en fantastisk flyguppvisning på bästa åskådarplats. Vid återfärden fick vi tack vare våra diplomatskyltar, slippa stå i kö även då..Jag hade mycket med den unge Tomas att göra, men en dag tog vänskapen från min sida slut.

Jag hade behov av en bäddsoffa till vardagsrummet, och nämnde detta till Tomas. Jag vet en soffa, du kan få köpa den för tusen kronor sa han. Min kollega Adam varnade mig, köp ingen kommunistsoffa sade han. Tomas och jag åkte att hämta soffan. Berätta inte för säljaren vad du har gett för soffan, bad han. Jag hade hyrt en liten lastbil, att transportera den med.

När vi kom till säljaren, som bodde på elfte våningen, mötte han oss med en skiftnyckel, varefter han försvann. Vi skruvade sönder soffan, lastade den, körde den till min lägenhet, och skruvade ihop den.Soffan var oerhört obekväm att sitta i, när Adam fick se den skrek han: Herre Gud, du har ju köpt en kommunistsoffa. Så småningom fick vi besök av vänner från Sverige. Mannen i paret satte sig med benen i vädret och ryggen på sittsidan. Så här skall den ju vara sa han. Vi hjälptes åt att skruva sönder, vända delarna, och sedan skruva ihop igen. Soffan blev därefter ganska bekväm.

Efter någon månad mötte jag säljaren, du är bra snäll du, sade han. Hur så undrade jag. Jo du hjälpte ju Tomas med min soffa, jag hade betalt honom femhundra för att han skulle köra den till sopstationen, och du både hjälpte honom med att ta hand om den, och skaffade honom lastbil.Tomas var kvar på kyrkan. Nöjd blev sjuk och gick bort.

Det visade sig att Nöjd, från sin stora privata förmögenhet, hade testamenterat en ansenlig summa till Tomas. Förutsättningen för arvet var att Tomas återvände till Sverige och fullföljde sin Jägmästarutbildning.Tomas återvände, med sig hade han en ny kärlek. Den nya kärleken var en ung, vacker och duktig konsert violinist. Tomas vidare öden känner jag inte. Kommunistsoffan lämnade jag kvar när jag lämnade lägenheten.

Om invigningen av Ena och en ny kavaljer nästa vecka. Fortsättning följer………….” //Kent