Nu är han tillbaka efter sin tårdrypande julhälsning och julledighet, min fantastiska far! Bloggen är uppdaterad med både rehabiliteringsstatus och en ny osannolik historia. Trevlig läsning! //Å“Nu skall jag berätta om mitt besök på öron, näsa och hals. Överläkaren Johan Danielsson kommer från mina trakter, och vi är båda medlemmar i samma förening. Johan undersökte alla gångarna jag har, för att kunna andas. Han undersökte även med fiberkamera. Johan hittade inget onormalt, stämbanden ser bra ut, och han jämförde mig med kyrkorgeln i Slätthögs kyrka. Om inte orgeln får tillräckligt med luft från fläkten, hjälper det inte hur bra piporna är. Har jag inte fått tillbaka min gamla röst, efter ytterligare två månader, tänker han remittera mig till en logoped. Vi får se hur det blir.Det jag nu skall berätta är från Sjömanskyrkan i Gdynia. Kyrkan var en av de äldsta och största svenska sjömanskyrkorna i världen. Tyvärr är den sedan år 2006 nerlagd.Efter att vårt åtagande som agenter för Volvo lastvagnar upphörde, och att Volvo började bygga upp ett återförsäljarnät över Polen, fick vi ett erbjudande om att bli återförsäljare för både lastbilar, bussar och personbilar av Volvo. Förutsättningen var att vi skulle bygga, eller skaffa moderna verkstadslokaler i fem städer. Alla fanns i norra Polen, Gdansk, Gdynia, Sopot, Slupsk och Elblag.

Vi skulle ha ett antal personbilar för provkörning och leverans hemma på varje ställe. Vi skulle överföra betalning för lastbilar och bussar i samma stund som de lämnade produktionen. Till detta fanns ingen finansiering från Volvos sida. De polska bankerna visste inte vad lån var, men de svenska bankerna blev mycket intresserade när vi berättade att vi skulle bli exklusiva Volvohandlare på ett distrikt med över 4,5 miljoner innevånare. När de fick höra att det var i Polen, då dog intresset snabbt.Jag befann mig alltså i Gdynia. Jag hade hittat en lägenhet centralt i stan. Jag genomsökte distriktet efter lämpliga lokaler, och jag försökte på olika sätt hitta finansiering.

Mitt första besök på sjömanskyrkan var en regnig söndagseftermiddag. Bredvid ingången stod några svarta sopsäckar och dörren var låst. Jag ringde på dörrklockan, efter en stund öppnades dörren av prästen som hette Nöjd. Inne i kyrkan satt några av dem som jag gärna vill kalla kavaljererna på sjömanskyrkan. Flera av dem hade slående likheter med Kavaljererna på Ekeby, i Selma Lagerlöfs roman med samma namn.

De undrade vem jag var, jag berättade min historia, att jag hoppades bli Volvos återförsäljare i norra Polen, men att jag saknade tjugofem miljoner för att kunna starta.Jag såg på minen på dem att de redan hade placerat mig som den lägste bland kavaljererna. De trodde naturligtvis att jag menade tjugofem miljoner polska zloty, och inte svenska kronor.

Tjugofem miljoner zloty var vid detta tillfälle ca sextusen svenska kronor. Denna summa som fattades mig för att bli återförsäljare i hela norra Polen, placerade mig bland kavaljererna som en av de största mytomanerna bland dem.

Under tiden vi sitter där ringer det ständigt på dörrklockan. Betty som arbetade i köket, kom in till prästen varje gång, och sade att nu är hon där, och ringer på igen. Ingen gick för att öppna.Efter en stund började någon utifrån att krossa fönsterrutorna i salen med en sopkvast. Fem fönster hann bli krossade, innan prästen lyckades stoppa skadegörelsen.

Utanför stod en kort och väldigt korpulent kvinna i sextioårsåldern. Hon var mycket kraftigt målad i ansiktet, stora svarta ringar runt ögonen, knallröd mun och rosamålade kinder. Nöjd tog in henne och hennes sopsäckar som innehöll hennes bohag.

Det visade sig att hon var polska med svenskt medborgarskap, på besök i Polen utan att försöka åka tillbaka. Hon hade mediciner mot en psykisk sjukdom, men dem struntade hon i att ta. Hon hade varit inkvarterad på sjömanskyrkan ett bra tag, men när prästen tröttnade på henne ordnade han ett boende på det enkla sjömanshotellet som var granne till kyrkan. Nu hade även hotellet tröttnat på henne. De hade stoppat hennes tillhörigheter i sopsäckar, dessa hade de ställt vid väggen på sjömanskyrkan. Efter att ha tagit rumsnyckeln ifrån henne, hade de kört ut henne i regnet. Nu fick alltså Nöjd och sjömanskyrkan ta hand om henne igen.Sjömansprästen Nöjd var mycket speciell. I normala fall har man en sådan tjänst i max två perioder, om tre år i vardera. Nöjd hade varit i massor av perioder, han hade drivit kyrkan som om den var hans. Han var dessutom svensk hederskonsul, och hade en diplomatregistrerad ganska dyrbar BMW som tjänstebil från svenska staten. Han var fullständigt ointresserad av sin egen stiliga lägenhet i huset, denna hade han låtit förfalla på det grövsta. Han fick ett besök från Skut i Sverige, med bl.a. biskopen i Visby, Biskopen är huvudman för alla Skutkyrkorna i världen.

Vid detta besök påtalades bristerna i prästlägenheten, varvid Nöjd svarade biskopen, att han visste en som fötts i ännu sämre förhållanden, i ett stall i Betlehem.Mängder att tillfälliga gäster, men även en del av kavaljererna lånade pengar av Nöjd. En del för att ha råd att åka tillbaka till Sverige, en del lånade pengar till mat eller kläder. När Nöjd dog, och man skulle reda ut efter honom, hittades ett stort antal lånereverser som var gamla, och aldrig hade betalats tillbaka.

Nöjd hade en dröm, som han samlade pengar till. Han var ganska välbetald som hederskonsul. Han tjänade stora pengar på att skriva bemanningspapper, för polska sjömän som skulle tjänstgöra på svenska fartyg. Han hade till och med en kanslist anställd för detta.Nöjd hade tänkt använda dessa pengar, som ju var hans privata, till att bygga till ytterligare tre våningar på kyrkan, för att användas som hotell. Det fanns både ritningar och bygglov. Skut var inte informerade om hans planer.

Som svensk hederskonsul åtnjöt han ett visst anseende i det officiella livet i norra Polen. Detta gjorde att han var inbjuden till alla stora event, och dessutom med hedersplats.

Mer om kavaljererna, äventyren på kyrkan och min jakt på kapital i nästa rehabiliteringsbrev nästa tisdag. Fortsättning följer……” //Kent