Här kommer veckans rehabiliteringsbrev från min fantastiska far. Som alltid med en nulägesanalys, följt av minnen från förr och något tänkvärt på slutet. //Å“Hej och välkomna till en ny härlig vecka. Rehabiliteringen fortgår som planerat, brännskadorna efter strålningen läker långsamt. Jag behandlar dem med en sorts cortison salva två gånger dagligen. Det jag märker är att jag tyvärr drabbats av Chemobrain. En ganska vanlig biverkan till cellgifterna.

Den yttrar sig så att närminnet och namn försvinner. Tyvärr märker jag det ganska tydligt. Prognosen är att alla biverkningarna skall vara borta inom ett år. Jag har till och med börjat raka mig varannan dag med hyvel. Före cancern rakade jag mig två gånger om dagen. Min kära hustru tycker jag ser bättre ut och verkar mer modern med mitt 2 cm långa nya hår. Jag instämmer inte med henne. Det som gläder mig är att smaken på olika maträtter har börjat återkomma, och så även aptiten.

Julen blir väl inte som vanligt i år, normalt har vi hela närmaste släkten hos oss, på min hustrus oöverträffade julbord. På mellandagarna har vi alltid hustruns syskon med respektive på lutfiskmiddag. Detta år ser det ut som, att vi får själva tomta för varandra, jag och hustrun.

Hur som helst, fågelmataren är uppsatt, julbelysningen utomhus är uppsatt, och inomhus har julgardinerna kommit upp och veden till öppna spisen är på plats. Mitt enda bekymmer är att mina nästan nya vinterdäck ligger på ett av våra lager i Polen, och vi vågar inte åka ner och lägga på dem.

Har vi klarat oss från Covid 19 till nu, så får vi klara oss till vaccinet kommer i januari. Vi har ju en andra bil som har bra dubbdäck, men den har vår dotter Åza lagt beslag på. Det är ju tillåtet att köra med sommardäck, bara det inte är vinterväglag.Nu skall jag berätta om hur vi började sälja IV ventilation i Polen. Vi hade precis fått ett avtal med dåvarande utvecklingsfonden om att göra marknadsundersökningar i Polen. Utvecklingsfonden, som numera heter Almi, erbjöd ett antal företag att betala för deras marknadsundersökning i Polen. Ett av de första företagen som ansökte och blev godkänt av fonden var Industriventilation AB  i Växjö. Vi letade efter lämplig importör åt företaget, och när vi hade hittat tre intresserade som vi trodde på, kom IV:s Vd och exportchef ner till oss. Vi hade under två dagar förhandlingar mellan dem och de potentiella importörerna. När allt var förhandlat färdigt, sade Vd till oss att de inte var tillfreds med någon av de tre. Samtidigt sade han att eftersom vi hade ett befintligt och registrerat företag borde vi kunna anställa säljare och börja importera deras ventilation.

Sagt och gjort, vi anställde en duktig ventilationstekniker, klädde upp honom i representativa säljare kläder samt satte honom att lära sig svenska hos en språklärare.

Nu visade det sig tyvärr att han var betydligt bättre på ventilation än han var på att lära sig ett nytt språk.

Helt plötsligt hade vi fått en ny affärsidé, när vi inte hittade någon bra importör, och det var en produkt vi trodde på, ja då blev vi själva importörer och anställde säljare. Ett tag hade vi säljare, för så många olika branscher, på vårt kontor att det var lite svårt att hålla kontroll på allt.

Industriventilations produkter hade en mycket hög kvalitet, men också nästan dubbelt så dyra, som de billigaste konkurrenterna. Vi ställde ut på de flesta mässor som hade tema bygg och ventilation, och snart var vi kända bland projektörerna och installatörerna i hela landet.

Det fantastiska var att om man blev inritad från början i ritningarna, då hade man nittio procents chans att få affären. Problemet var att för att få projektören att rita in oss fick vi ge honom en ganska stor dusör. Oftast hade dessa inget betalt för sitt arbete, utan de antogs få sitt levebröd genom dessa betalningar från möjliga leverantörer.

För oss som var dyra, men hade både bra kvalitet, bra garantier och en låg life-cykel cost hade vi ett stort problem. När man tittade på hur mycket energi och effektivitet man fick ut under maskinens livstid, då var vi oslagbara. Detta hjälpte föga, därför att den som byggde var en investerare, som skulle sälja fastigheten vidare så snart den var färdigställd. Han var inte ett dyft intresserad av några låga livstidskostnader. För honom gällde det att producera en byggnad till så lågt pris som möjligt.

Trots detta sålde vi en hel del ventilation i Polen, främst till specialbyggen typ simhallar, sjukhus och sterilrum. Samtidigt med IV utvecklade vi försäljning av andra typer av ventilation och värme, bland annat från VEAB i Hässleholm och ytterligare ett tiotal företag.

Vi öppnade försäljningskontor i Warszawa, Wroclaw och Gliwice. Huvudkontoret har hela tiden legat i Gdynia. Försäljningskontoren har skiftat genom åren. I bland har vi även haft agenter.

För några år sedan köpte Vår Vd och försäljningschefen femtio procent av aktierna och för en månad sedan köpte de återstående femtio procent.

Vi önskar dem lycka till med framtiden, och varje gång jag kommer till Polen blir det en kopp kaffe på deras huvudkontor.

Så här i adventstider kan jag berätta att fram till förra året har alla företagen i Ena gruppen firat gemensam julfest, vi brukar då hyra en hel restaurang. Förra året var det en restaurang som låg hundra meter från vår lägenhet. För min del ett perfekt val. Även före detta trotjänare brukar vi bjuda in till denna fest. I år blir det ingen fest, men förhoppningsvis kan vi återsamlas nästa jul.

Nästa vecka skall jag berätta om hur man kan bli ägare till och hyra ut och sköta tusentals krukväxter i Polen.

Det svåraste med framgång är att försöka hitta någon som är glad för din skull!

Fortsättning följer………”   //Kent