Tisdagar har ju sedan 20 veckor blivit synonymt med gästblogginlägg av min fantastiska far. Han har kallat dem “cancerbrev” eftersom han har har delat med sig av kriget mot cancern i hans kropp.

Men nu är det slut på cancerbrev, vilket vi såklart tackar högre makter för. Däremot är det inte slut på gästblogginlägg, vilket vi kan tacka min fantastiska far för.

Han har nämligen fått blodad tand och trivs så pass bra i sin nya roll som influencer att han lovat fortsätta leverera gästblogginlägg på tisdagar. Men fr o m idag kommer de gå under namnet “rehabiliteringsbrev” istället eftersom de tuffa behandlingarna i form av cellgifter och strålning är avslutade och det nu istället handlar om återhämtning.

Så varsågod, här kommer pappas första rehabiliteringsbrev som likt tidigare även bjuder på en osannolik historia från hans liv och visdomsord. //Å“Istället för cancerbrev byter jag nu namn till rehabiliteringsbrev. Det känns mer riktigt och mera positivt, nu när behandlingarna är slutförda.

Sakta återgår kroppen till vad den var tidigare, håret har börjat växa ut. Tröttheten finns fortfarande kvar, och vänstra bröstsidan är täckt av brännskador från strålningen. Jag har börjat raka mig elektriskt varannan dag, tidigare rakade jag mig med hyvel två gånger om dagen. Motionscykeln har börjat snurra igen, trettio minuter om dagen.

Eftersom både jag och min fru är i Corona riskgrupp får vi ransonera på våra utsvävningar. Det som mest oroar mig och lockar mig är att mina vinterdäck står på magasinet i ett av våra företag i Polen.

Jag skulle behöva åka ner en dag för att fixa detta, samtidigt tänkte jag besöka vår lägenhet och se att ingen har ockuperat den, samt att hissen inte bara var en dröm utan att den finns i verkligheten.

Det verkar som att jag får hoppas på en snöfri och mild vinter så jag kan fortsätta köra på sommardäcken.

Även julfirandet hänger på ett snöre. Ann Britt älskar att styra med julfirandet, mat och familjen samlad. Till och med tomte till våra vuxna barn har vi vant oss vid. Vi får se hur det blir detta år.

Jag har ju så mycket att berätta från det arbete jag gjorde i Polen med början 1990 så cancerbreven räckte inte till. Därför tänker jag skriva några rehabiliteringsbrev också, om ni orkar följa med och läsa på tisdagarna.När vi fått igång läkarrekryteringen och språkutbildningen hade vi plötsligt en god inkomstkälla. Det var aldrig ens på tal att vi skulle dela ut vinsten, utan istället investerades den i de företag som behövde lite tillskott. Vi beslutade att investera i ett nytt företag. Det fanns två alternativ, det ena var min kollega Adams dröm. Det andra var min ide om att kunna tjäna pengar på ett sätt jag sett några gånger, och som jag trodde skulle kunna bli bra i Polen. Min svenske kollega lutade nog åt mitt projekt i början. Efter att vi båda förstått att vår kollega Adam aldrig tänkte ge med sig, skringav vi min ide om ett Wallmans salonger i Polen till förmån för Adams caférörelse.   Kostnaden för att starta det första caféet var ca en miljon. Vi hittade en lokal mitt i centrum av Warszawa, byggde om den till att passa oss. Vi skickade Adams dotter till att arbeta sex månader hos Starbucks för att lära sig deras koncept till framgång.

Att döpa rörelsen var inte lätt, eftersom vi själva skulle rosta vårt kaffe, och eftersom kaffet orostat är grönt, blev valet av namn Green Coffee. Adam övervakade caféet med örn ögon, och ganska snart hade vi tio caféer i Warszawa, alla gick med rejäl vinst, och av vinsten öppnades nya caféer hela tiden. Alla hade samma utbud och samma inredning, vi anställde en vd och byggde en ledningsgrupp.

Allt detta gjorde Adam på egen hand och med stor entusiasm. Vi övriga delägare var bara i Warszawa några gånger och provade kaffet. Det visade sig att varje café hade sin eget rosteri inne i caféet, det var bara för syns skull, men varje gång man slängde in lite kaffe för rostning och lukten spreds, ökade försäljningen med tjugo procent. I själva verket blandade och rostades allt kaffe på ett annat ställe. Jag vill minnas vi hade trettiofem olika kaffesorter vi blandade. Det dyraste kaffet vi hade kostade motsvarande nittio svenska kronor för en liten kopp som knappt rymde tio centiliter. Vi hade en kund som en gång i veckan kom och beställde en sådan kopp. Kaffet heter Blue Mountain och odlas på sydsidan av berget Blue Mountain på en liten ö utanför Jamaica. Priset ligger på ungefär 1500kr/kg.

Det finns ett dyrare kaffe, men jag tror inte vi hade det, nämligen bajskaffet Kopi Luwak coffee. Det har passerat genom matsmältningssystemet på palmmårdar och kostar ca 3000 kr/kg.

Efter ett tag hade Green Coffee vuxit till att vara 51 caféer, alla i Warszawa. Ett bageri var igång med trettiofem bagare, allt för rörelsen bakades här.

Jag och min svenska kollega sålde våra andelar till engelska Caffé Nero, och idag har även Adam sålt sina till Nero. Dock vet jag att han fortfarande äger bageriet.

Caffé Nero tyckte att varumärket var så starkt, att man inte som i övriga länder de finns i, kallade sig Caffé Nero, utan i Polen kallar man sig Green Caffé Nero.

Idag öppnar man kaféer lite varstans i Polen och framgången fortsätter.

Lite roligt är Adam har kommit ut med sina memoarer, det är en flera hundra sidor tjock bok. På omslaget är Adams ansikte och ögon, täckta med rostade kaffebönor. Tyvärr finns inte boken översatt till svenska, i varje fall inte ännu. Adam hade ju ett spännande liv, långt innan han träffade mig, framför allt genom att arbeta mycket aktivt för Solidaritetrörelsen från Sverige, åtskilliga är de spännande historierna, jag har fått berättat av honom under våra år tillsammans, så hans bok tror jag kan vara mycket intressant. Nästa vecka skall jag berätta hur vi har blivit störst i Centraleuropa  på att sälja tillbehör till lastbilar och bussar, om ni orkar läsa?

Dagens tänkvärda: Enda gången du skall backa, det är när du tar sats!

Fortsättning följer……………….” //Kent