Jag känner många kloka vänner och en av de allra klokaste är min vän Tina som likt mig är egen företagare. Igår lade hon ut en text som är så mitt i prick gällande hur “arbetare” hånar oss småföretagare.

LÄS, SKÄRP ER och dela gärna inlägget! För jag vill tro att det handlar om okunskap. Och glöm inte att 4 av 5 jobb skapas i landets småföretag… //Å“Jag tänkte att jag skulle låta bli, men det går faktiskt inte. Det finns idag ca 1,2 miljoner företag i Sverige, drygt 75% av dessa är enmansföretag (!) och endast 0,1% har fler än 250 anställda.

Som enmansföretag så gör du oftast allt i företaget, du säljer in, du utför, du offererar och fakturerar.

Jag har varit anställd på ’vanliga jobb’, varit chef, suttit i ledningsgrupper, säsongsarbetat och varit egen företagare.

Det är ingen dröm att vara egen företagare- snarare meckigt och en massa administration- men friheten att kunna syssla med det jag älskar är helt enkelt ovärdelig.

Jag kan inte tänka mig ett annat liv, trots otryggheten- när man blir sjuk (jag kan inte ta sjuklön om jag inte genererar några pengar, har 14 dagars (!) karens hos FK) ingen A-kassa, eller ja det kan jag ju- men jag måste lägga ner bolaget om jag ska få ta del av den minimala tillfälliga ersättningen och då kan jag ju inte ens fakturera de enstaka uppdrag jag kan få så.. inga försäkringar täcker en pandemi (inte min företagsförsäkring iaf, med hänvisning till force majeure)

Nu är JAG extremt lyckligt lottad, jag har uppdrag- än iaf.. 🙌☀️

Men all denna ’vi och dom mentalitet’ som nu tycker att alla företagare får skylla sig själva, att det är ’arbetarna’ som bygger landet och klarar oss genom kriser osv?

Vänta nu, tror ni att det är ett motsatsförhållande i att vara företagare och arbetare?! Att företagarna inte arbetar? Eller att vi inte bidrar till välfärden- dvs arbete inom polis, vård, skola OCH till statskassan?

Vi små enmansbolag som har AB, skattar både på bolaget och sen på den lönen/ vinsten som tas ut- så vi ’bidrar’ mer till välfärden än en ’arbetare’ med samma löneuttag- om man ska vara helt krass.

Nu handlar inte detta om pengar, vilket det inte heller gör för de flesta företagare faktiskt. Jag har aldrig drivits av pengar, bara en lust att skapa, designa och inreda och det finns få såna anställningar- mycket pga att det inte är så lönsamt (🤷🏻‍♀️)

Jag har dock mängder av vänner som driver eget inom PR och event, hotell och restaurang, föreläsningar och mässor- och de flesta har nu gått från en god omsättning med flera anställda till all personal permitterad och 0 kr in på obestämd tid framöver på bara ett par månader.

Att läsa om allt hån mot dessa fantastiskt, driftiga, kloka, duktiga och otroligt hårt arbetande människor- gör att jag får ont i magen!

Jag KÄNNER dessa människor, jag VET hur hårt de arbetar- jag har stått kl 03.30 och rivit dekor el montrar med dem, avslutat event efter ett dygns vakentid.

Jag har varit med när de nästan gick i konkurs och fick avskeda älskade medarbetare och grät.

Jag träffade dem när de svettiga kom springande från ett av sina sina extrajobb för att kunna försörja sig innan bolaget lyfte ett par år senare.

Jag har sett dem jobba i restaurangen långt innan personalen kom och långt efter att de sista gick, jag har haft möten med dem under lågsäsong, när alla andra var lediga för att då skulle alla ombyggnationer göras- så semestern fick bli ett annat år, eller inte alls osv.

De som driver bolag i Sverige, med ett av världens högsta skattetryck, drivs sällan av pengar- de drivs av en massa andra saker. Att en grupp människor, inte heller sällan den grupp som utger sig för att vara de mest solidariska och humanistiska rent politiskt, gärna hånar dessa utsatta företagare just nu får mig att må dåligt.

Att ställa grupper mot varandra känns allt annat än konstruktivt, kan vi inte enas om att alla behövs?

Jag älskar mitt land, älskar den trygghet jag känner här och betalar mer än gärna skatt till vår gemensamma välfärd- jag har aldrig, aldrig klagat! Men när det vid varje kris (invandring, pandemi) utvecklas till ngn form av ’vi och dom’ aka ’Flugornas herre’ där fingerpekande och rädsla tar vid- så blir jag rätt less. Skärp er, säger jag nu kärleksfullt” ❤️// Tina Grimstedt